”Jim är så saknad av många – känslosamt”

Åsa Frick i stor intervju om sin avlidne make Jim, livet utan honom, stipendiet i hans namn och inbrottet som satte djupa spår: ”De har brist på empati”

Jim Frick, en av travvärldens främsta genom tiderna, gick under fjolåret bort efter en tids kamp mot cancern.

Under lördagen hedrade Rättvik hans minne genom att köra loppet ”Jim Fricks Minne”, med änkan Åsa på plats.

– Visst blev det känslosamt, på ett fint sätt. Jim är så saknad hos många, säger Åsa till Trav365.

En av travets stora, Jim Frick, lämnade tyvärr oss under fjolåret. Rättvik hedrar dock varje år denna urkraft med ett eget lopp: Jim Fricks Minne. Prisutdelare i lördags var ingen mindre än Åsa Frick, Jims änka, och det blev mycket känslor när hon och familjen var på plats.

– Förra året kom det så tätt inpå Jims bortgång. Det var väldigt vördnadsfullt att vara där, och så var det mycket folk på plats. Det kändes allmän trevligt och familjärt, samt hedrande att de har givit Jim det här loppet. Att vi dessutom kan dela ut hans stipendium var väldigt trevligt. Visst är det jobbigt att prata om detta men jag gör det ändå gärna då det är viktigt att hålla Jims minne vid liv, bland annat genom stipendiet. Det är som om man har knutit ihop säcken, cirkeln är sluten, berättar Åsa för Trav365.

I år delade Frida Staaf, B-tränare på Romme, och Jägersros B-tränarförening på priset och 30 000 kronor. Stipendiaterna utses av Åsa, hennes barn Camilla och Daniel, samt representanter från Svensk Travsport och Siljans Travsällskap.

– Nu tappar jag rösten. Stipendiet är riktat till en ny generation. Det fyller mitt och Jims hjärta att jag fortsättningsvis får hålla hans energi och minne vid liv, att hjälpa de som är på väg in i sporten. Egentligen skulle vi vilja ge priset till fler men vad gör man? De som vann var väldigt glada och tacksamma.

– Något som framkom var att båda kommer från ridsporten och är i början av sina karriärer. Det finns alltid hål att stoppa pengarna i. Jim hade tyckt om pristagarna. Jag tror att många kommer att söka stipendiet i framtiden. Alla vill väl bli sedda och få uppmärksamhet för det man gör? Det är en viktig målgrupp vi riktar in oss mot.

Jims motto: ”Alla får vara med”

Att besöka banan i lördags var inte helt lätt för den sörjande änkan men hon är ändå glad att ha genomfört resan från Sigtuna till sina gamla hemmatrakter.

– Jo, det kändes jobbigt att åka till banan. Kanske inte som under begravningen men visst blev det känslosamt. På ett fint sätt. Det var många som kom fram och berättade hur kul det var att se mig, och hur mycket de saknade Jim. De flesta har nog en positiv bild av honom. Att prata om detta är fortfarande jobbigt för mig.

– Det var många bekanta ansikten och det kändes inombords, att Jim var en så pass omtyckt person. Något som framför allt visat sig efter hans bortgång. Nu blir jag ledsen... Att han är så saknad. Det var fint att kunna representera honom på det viset, att vara där för hans skull och minne.

Hur har reaktionerna i trav-Sverige varit efter hans död?

– De har varit fantastiska faktiskt och banorna har gjort så gott de kunnat. Efter Jims olycka var man väldigt välkomnande genom att bjuda in honom till olika sammanhang. Det kan inte finnas många andra arbetsplatser än travet där man kan minnas en tidigare aktiv på så fint sätt.

Just Rättvik har en stor och viktig plats i hjärtat på familjen och man ser det som ett andra hem. Framför allt Midsommartravet är en personlig favorit för Åsa.

– De är så öppenhjärtiga i Rättvik och många verkar vilja besöka banan. Lokalbefolkningen är genuint snälla och inbjudande människor. Alla får vara med, vilket också var Jims motto. Jag tror att Rättvik är den enda kommunen i Dalarna där befolkningen ökar. Det är trivsamt att bo där, även om jag själv bor i Sigtuna.

Träffade sitt livs kärlek på Folkets Park

Åsa kämpar med gråten i halsen under intervjun vid flera tillfällen då kärleken till Jim var stor och saknaden efter hans bortgång ännu större. Hon blir dock på bättre humör när vi ber henne blicka tillbaka till dagen då de först lärde känna varandra.

– Vi träffades på Folkets Park i Rättvik för runt 44-45 år sedan. Det var faktiskt via dansen! Det var "full action" på Jim, ha ha. Vi hade roligt. Jag visste kanske att han höll på med trav men det var inte vad jag fastnade för, utan att han var levnadsglad och så full av energi. Han har gasat och jag har bromsat. Vi har kompletterat varandra bra men hade inte samma intresse för travet. Jag tog dock hand om andra bitar i verksamheten, där jag skötte om administrationen i företaget. Det som skedde i kulisserna.

Vad saknar du mest med Jim?

– Ja, vad saknar jag mest med honom? Jag säger det igen, hans livsglädje. Att aldrig deppa ihop och man lär sig att leva med sina problem. Förr var det jag och Jim i det, nu är jag ensam. Jag kan tycka att hans humor blev bättre efter olyckan. När han var som mest aktiv fanns det så många måsten och ont om tid, då hade vi inte samma tillgång till humor. Det var tunga år i början efter olyckan men... vi använde mycket humor för att orka vara i det. Han var mer humoristisk, glad och närvarande efter att han återhämtat sig.

Olyckan Åsa refererar till är den som inträffade en eländig marsdag 2010. Jim slungades ur sulkyn och slogs medvetslös. Sviterna av incidenten resulterade i att han var tvungen att ge upp sin tränarkarriär och istället tvingades lägga all fokus på rehabilitering och en stilla vardag med familjen.

– För det första förstod vi nog inte hur allvarligt det var, skulle det ta en vecka eller så? Läkarna visste heller inget. Man var i ett tomrum. Efter ett tag sa de att det skulle ta ett år, så det var stor ovisshet. Jag målade dock inte fan på väggen för det utan tänkte att det kommer att gå bra. Det tog dock många år innan Jim var på benen på riktigt och kunde köra bil och så. Vi insåg dock efter ett år att han inte skulle bli som förr och då tog jag och barnen, tillsammans med Jim, beslutet att "nu stänger vi ner", vilket vi gjorde. De anställda fasades ut och utrustningen såldes på auktion. Jim var med och putsade saker och det var faktiskt inte ledsamt. Så här var livet och vi fick göra det bästa av situationen. Han fann sig i det.

"Ska jag vara med där?"

Släppte Jim någonsin taget om hästsporten?

– Nej, han var väldigt involverad även efter olyckan och följde travet hela tiden. Gick det bra för någon så ringde han och gratulerade dem, gick det dåligt så beklagade han. Han ville gå till Solvalla så fort det var tävlingar och det blev även några långsamturer med häst i skogen, vilket han fann vara både mysigt och rehabiliterande. Hjärnan tog dock skada och fungerade inte som den skulle på grund av blödningarna efter smällen.

Under fjolåret blev han så, äntligen, invald i travets Hall Of Fame. Det blev sammanlagt 5 002 segrar och otaliga kuskchampionat genom åren.

– Han var väldigt glad över att bli invald. Men blyg. "Ska jag vara med där?", sa han. Jag är glad att han fick beskedet medan han fortfarande var vid liv och på så vis hann glädjas åt det. Det blev dock ingen ceremoni men det hade han ändå inte orkat med. Han var ju inte så frisk då...

Vilken seger minns du bäst?

– Oj, oj, oj, när man vinner över 5 000 lopp och kör många fler så är det svårt att välja en... Nämen, det var väl när han vann Derbyt med Frej Nalan. Jag vet dock att han även var väldigt stolt över att ha tagit hem Europamästerskapet för kuskar ett år. Och så ett världsrekord med Aces Noble i Gävle. Han kunde dock även komma hem och vara glad över andraplatser där hästarna gjort bra lopp.

Har du någon rolig historia att berätta om honom?

– Ja, herregud... visst finns det roliga saker att säga om Jim. Bara för det så kommer jag inte på något. Han kunde vara väldigt plump mot folk men det gjorde ingenting.

”Jag älskar att leva”

Under fjolåret avled Jim efter en tids sjukdom. Han brottades med prostatacancer, en kamp som inte ens han kunde vinna. I samma veva slog pandemin till.

– Corona har dock hjälpt till på så vis att det blivit lite stiltje i livet och tid för eftertanke. Vi förstod ju att han inte skulle överleva så det blev ett långsamt farväl kan man säga. Vi såg att han sakta tappade sitt liv och den dagen Jim gick bort kändes det nog bra för honom. Trots allt som hände där och då så har jag fortfarande en väldig livskraft, och det är jag glad för. Man får leva på ett nytt sätt och jag älskar att leva, även om det kan vara sorgligt.

Åsa berättar att familjen har en väldigt stor plats i hennes liv och det formligen kryllar av barnbarn. Tre av dem fick till och med lite tv-tid den gångna helgen och skötte sig, som väntat, exemplariskt.

– Jag har fem barnbarn, åtta år och nedåt. Farmor och mormor är fortfarande populär. Den äldsta, Ines, har precis tagit ponnylicens. De bor på gården där jag och Jim bodde. Där har de tillgång till hästar.

Hur vill du att folk ska minnas Jim?

– En som brann för sporten, en som delade med sig till sina konkurrenter. Det senare kunde jag ibland opponera mig mot. "Hur kan du hjälpa dem? De är ju dina konkurrenter." Då brukade han svara: "Nej, det gör ingenting." Han gav andra tips som att de kunde köra utan boots, hur de skulle balansera sina hästar, gör si och gör så. Han var så hjälpsam och ville hela sporten väl. Det var en fin egenskap som han hade.

Alla travminnen stulna vid inbrott

Vi avslutar intervjun med att prata om ännu en hemsk händelse i Åsas liv som inträffade under en oktoberdag förra året. När hon kom hem på kvällskvisten upptäckte hon att ett inbrott ägt rum i hemmet, och att Jims allra mest värdefulla priser från en lång och framgångsrik karriär stulits. En både obehaglig, sorglig och i högsta grad traumatisk händelse.

– Vi hittade kassaskåpet i en skogsdunge en bit från huset, med värdehandlingar, kontrakt och så, men resten av stöldgodset saknas fortfarande. Det var en hemsk händelse som var väldigt obehaglig och påverkade mig svårt. Jag är glad att Jim inte fick uppleva det. Så nu larmar jag hela tiden, även när jag sover. Man har lärt sig att leva annorlunda, ett inbrott sätter sina spår. Jag tror att det var ett beställningsjobb då de tog kassaskåpet, och alla silverpjäser, men röjde inte runt i huset. Vad ska de göra med dessa?

– De har brist på empati och medkänsla för andra personer, det tycker jag. Polisen var här dagen efter med hund och gjorde säkert vad de kunde, men efter någon månad avskrev de ärendet. Det är tyvärr väldigt vanligt med inbrott och blir som en våldtäkt. Första tiden var jag rädd hela tiden men efter en tid tröttnar man på det. Det kom en dag då jag tänkte: "Det går inte att gå runt och vara rädd.", avslutar Åsa.