”Hon räddade oss – hon är vår ängel”

Kerstin, 63, kämpade i två år för att återförena flyktingfamiljen

Jeanine Ntirampeba, 25, dukar fram fika – chokladbollar, vaniljmuffins och göteborgskex.

Ömt tar hon Kerstin ­Blombergs hand, som sitter i fåtöljen bredvid.

– Det här är vår ängel. Det är tack vare Kerstin som vi har fått ett nytt liv.

helskärm

Vinden viner och snön yr i Visby. Det är ruggigt kallt – långt från den 30-gradiga värmen i Burundi där f­amiljen Tuysabe har sina rötter.

– Men … nu är Sverige mitt land, säger Claudien Tuysabe, 32, som tillsammans med sin fru Jeanine och fem barn bor i en lägenhet i Visby.

Som 14-åring såg han sin familj mördas – och som vuxen arbetade han för mänskliga rättigheter i ett land präglat av motsättningar mellan folkgrupper sedan årtionden.

Claudien har suttit i fängelse, förföljts, torterats och hotats – och tvingades 2006 fly från Burundi och lämna sin familj.

– I Stockholm träffade jag en landsman som kände Kerstin och tyckte att vi skulle träffas, berättar Claudien.

Bestämde sig då hon var 10

Kerstin var då ordförande för Rädda Barnens lokalavdelning på Gotland. Hela hennes liv handlar om att hjälpa andra.

– Som 10-åring råkade jag se ett reportage från en svältkatastrof i Afrika. Jag blev chockad och tänkte: är världen så orättvis – då ska jag arbeta med det här när jag blir stor.

Kerstin utbildade sig till s­juksköterska och åkte ut i världen för att jobba som volontär.

Claudien minns första mötet med Kerstin. Han var trygg, men hjärtat värkte av oro.

”Det var en chock”

– Min fru, mina barn och mina föräldralösa små syskonbarn och småbröder var kvar nere i Burundi.

Under flera år har Kerstin jobbat med flyktingar och integration på Gotland. Hon ordnar läxläsningar, ungdomsläger, utflykter och möten.

– Det tog mig två år av pappersarbete, envishet och insamlingar innan planet med Claudiens f­amilj landade på Visby flygplats, säger hon.

Jeanine tar upp 3-åriga yrvädret Oleppa i knät. Hon försöker förklara känslan av det första beskedet från Migrationsverket; att hon fick komma till Sverige – men inte­ ta med sig de adopterade små syskonbarnen och småbröderna.

– Det var en chock. Jag bara grät. Hur skulle jag kunna åka utan dem? Aldrig, tänkte jag. Då får jag stanna och hoppas att vi på något sätt överlever.

”Jag älskar Sverige”

I dag är alla samlade. Alla jobbar och pluggar och enligt Claudien känner sig familjen som svenskar, i alla fall nästan.

– Jag älskar Sverige, men det är svårt att komma folk nära. ­Kerstin har förutom allt annat hjälpt oss att skapa kontakter här. Man måste ut i samhället.

Kerstin nickar. Varje dag försöker hon motverka utanförskap, fördomar och okunskap.

Enligt Kerstin finns ingen bättre känsla än den när hon ser familjen återförenas.

– Eller att vara med under vandringen in i samhället. Tänk om vi kunde få fler som hjälper invandrare att känna sig hemma i Sverige?

– Å Kerstin. Du är den finaste … jo, det är du.

Jeanine har inte släppt Kerstins hand under hela f­ikastunden. Kerstin skruvar sig förläget. För henne är inget omöjligt.

– Du är vår ängel, Kerstin. Du räddade oss och vi är dig för evigt tacksamma, säger Jeamine.

Veckans hjälte

Vem: Kerstin Blomberg, 63, Visby.

Varför: För hennes livslånga kamp att stödja och förbättra människors levnadsvillkor – både hemma i Sverige och utomlands.