– Utan Jennifer hade jag inte varit här i dag
Uppdaterad 2013-08-27 | Publicerad 2012-03-05
Christoffer blev mobbad i skolan – en lärare fick honom att fortsätta kämpa
Christoffers högstadietid var ett helvete.
Han fick stryk – varje dag.
Han blev utfryst och hånad – varje dag.
Ljusglimten som höll Christoffer uppe var en lärare som tog sig tid. Som pratade och peppade.
– Hade det inte varit för Jennifer, hade jag nog helt enkelt inte funnits i dag.
Vi står utanför fiket och väntar på Jennifer Österman, 56. Luften är kall och klar och eftermiddagssolen är på väg ner bakom den isbelagda viken. Christoffer Lönnquist, 26, är lite nervös. Det har gått elva år sedan han träffade Jennifer senast.
– Men jag tänker ofta på henne. Jag tänker på hur en människa kunde få mig att orka fortsätta, trots att jag ibland bara ville ge upp.
Blev slagen och hånad
Hur och varför mobbningen började har Christoffer svårt att sätta ord på.
– Nja ... jag var ju annorlunda. Lite lillgammal och med ett utseende som folk verkade reta sig på. I min egen klass var det ganska bra, men för de andra eleverna på skolan var jag någon man kunde slå och håna.
Christoffers historia är förstås inte unik. Många, många barn mår dåligt för att de blir mobbade i skolan. Att själv be om hjälp är svårt – speciellt om ingen vuxen ser vad som händer.
– Jag skämdes och berättade ingenting för mina föräldrar. Ingenting. De trodde att allt var okej. Men jag mådde riktigt dåligt.
Höll sig inne på rasterna
Christoffer höll sig inne på rasterna för att slippa det värsta. Han funderade på livet, på vad som är viktigt och riktigt.
– Ofta kom Jennifer och satt med mig en stund. Jag hade henne som lärare i engelska och matte och hon såg väl att jag var ensam. Så vi pratade. Hon läste mina dikter och peppade mig att göra det jag tror på.
Christoffer tystnar. Plötsligt dyker Jennifer upp och mötet blir ... känslosamt.
– Tack, tack för allt du gjort för mig, säger Christoffer medan de ger varandra en varm kram.
Jennifer är lite generad. Hon kommer självklart ihåg Christoffer, men har inte förstått hur mycket deras pratstunder betydde.
– Jag visste ju att Christoffer var en oerhört smart kille som gillade att diskutera och letade efter svar. Vi pratade om livet – men jag visste inte hur svårt han egentligen hade det.
Jobbar som elevassistent
Vi promenerar längs kajen och tar sedan en kopp kaffe på fiket. Vissa saker är jobbiga att prata om – och Christoffer vill heller inte gräva ner sig i det som varit.
– Självklart kunde saker ha varit annorlunda och fler vuxna borde ha reagerat, men för mig gjorde Jennifer det där lilla extra som gjorde att jag ändå orkade sluta nionde klass.
När Christoffer började gymnasiet och fick nya kompisar vände också livet. Han har läst både på lärarhögskolan och pluggat psykiatri. I dag är han visstidsanställd som elevassistent på en gymnasieskola i sina gamla hemtrakter.
– Det trodde jag aldrig. Att jag skulle jobba i en miljö som en gång nästan tog livet av mig. Och jag var livrädd första dagen jag kom till jobbet.
Snudd på kollegor
Men Christoffer trivs på skolan.
– Jag hoppas att jag med min bakgrund lättare kan se när folk mår dåligt. Jag har lätt att prata med eleverna – och jag är rädd om förtroenden.
Nu är alltså Jennifer och Christoffer snudd på kollegor. Båda tycker att det är viktigt att ta sig tid att se medmänniskor – stora som små.
Att inte ha så bråttom och bara rusa från A till B eller att bara fokusera på bra betyg.
– För mig är Jennifer en hjälte. Det hon gav mig vill jag gärna ge vidare till någon annan.
”I min egen klass var det ganska bra, men för de andra eleverna på skolan var jag någon man kunde slå och håna”
Christoffer Lönnquist, 26
”Jag visste ju att Christoffer var en oerhört smart kille som gillade att diskutera och letade efter svar. Vi pratade om livet – men jag visste inte hur svårt han egentligen hade det.”
Jennifer Österman, 56