”Jag var stökig i skolan”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-09-16
Tv-läraren Stavros Louca inspirerar förortsbarnen till att bli mattesnillen
RINKEBY. Stavros Louca har eld i själen och en vilja av stål.
Han ger sig inte innan alla hans elever har minst VG i matte.
– Eleverna är mina rekommendationsbrev.
Platsen är sal 920 på Rinkebyskolan utanför Stockholm.
Snart ska de 26 eleverna få gå hem men först ska de lösa några sista ekvationer. Stavros Louca skriver snabbt på tavlan.
Stämningen i klassrummet är skämtsam och familjär. Men studietakten är allt annat än snäll.
Eleverna går i nionde klass, men löser redan uppgifter på gymnasienivå.
– Det går ju inte att lyckas med det utan att lägga in en extra växel. Jag kan inte bara skynda på eleverna, jag måste inspirera dem och få dem att vilja flyga med mig, säger han.
Stavros Louca har varit lärare på Rinkebyskolan i åtta år. Han blev rikskändis i fjol i SVT-dokumentären ”Klass 9A”. Stavros är nominerad som svensk hjälte på grund av sin roll som lärare.
Skapar familjär stämning
2006 utsågs han till Sveriges bästa mattelärare av Kungliga Vetenskapsakademien och hans elever har vunnit den internationella mattetävlingen ”Kängurun” fyra år i rad.
Hur lyckas du med detta?
– För det första så avdramatiserar jag ämnet. Jag framställer inte matte som något väldigt svårt, säger Stavros.
– Sedan gäller det att nå barnens hjärtan och se till att skapa en
familjär stämning i klassen. Jag
visar att jag intresserar mig för eleverna som individer. Jag lär mig inte bara deras namn, jag lär mig betydelsen av deras namn och deras hemländers historia.
När Aftonbladet är på besök pågår ramadan. Flera av Stavros elever fastar därför. Trots att Stavros inte själv är muslim väljer han att fasta med eleverna under skoltid.
– Om inte mina barn äter så vill inte heller jag äta. Jag vill känna den trötthet som de känner efter en dag utan mat, säger han.
Ville inte bli lärare
Stavros var inte förtjust i lärare som ung. Att han själv blev det var bara ett ödets nyck som började med att han kom till Sverige i slutet av 70-talet.
Då var han på flykt från
Cypern. Under kriget slog han en officer och fick betala ett högt pris – 13 år i landsflykt.
I Stockholm jobbade han som lokalvårdare. Men när han mötte sin hustru Anita övertalade
hon den i Cypern utbildade civilekonomen att studera.
– Hon tyckte jag var bra på att övertyga människor och föreslog läraryrket. Men det var det sista jag ville bli. Jag var själv stökig i skolan och bråkade ständigt med lärare.
”Fruktansvärt”
Hans första dag i klassrummet gick inte något vidare.
– Jag kom in till klassen och trodde jag hade hamnat på ett mentalsjukhus. Det var fruktansvärt.
Men när han blivit varm i kläderna började han älska yrket.
– Ungdomar är så ärliga, fördomsfria och okomplicerade. De ger mig så mycket.
Blir du aldrig trött?
– Många lärare bråkar med sina barn och man blir väldigt trött av att vara arg. Jag försöker alltid ha ett leende på läpparna, och glädje blir man inte så trött av.
Håller kontakt
Stavros har fortfarande kontakt med många av sina gamla elever. Han berättar stolt om tjejen i London som studerar medicin, bankdirektören, journalisterna och de förra eleverna som håller på att bli forskare.
– Eleverna är mina rekommendationsbrev.
Vad säger du om att du blivit nominerad som hjälte?
– Jag är bara en människa.
Hur länge kommer du fortsätta som lärare?
– Jag har fått många erbjudanden som varit bättre både ekonomiskt och statusmässigt, men jag trivs här i Rinkeby. Det är mer akuthjälp som behövs och jag gillar det.