Elly gör livet enklare för de fattigaste
Uppdaterad 2012-10-02 | Publicerad 2012-02-25
Offrar all sin tid för för att hjälpa barnen i Litauen
Vi pratar om att vägra jobba till 75.
Elly Grönberg, 73, pratar om att göra mer.
Hon offrar all sin tid till att göra livet lättare för de allra fattigaste barnen i Litauen.
– En del av livet går ut på att ge tillbaka. Det här är mitt sätt.
Elly Grönberg, 73, fnissar blygt när vi ställer upp henne på torget i Alingsås för att ta bilderna.
– Oj, oj. Men jag är ju ingen hjälte. Alla kan göra det jag gör.
Det är möjligt att Elly har rätt.
Har gjort över 50 resor
Men det krävs ändå en extra gnista för att år efter år ägna all sin tid och kraft åt att hjälpa andra.
Ellys energi har i 14 år färdats över land och hav – bort till de allra sjukaste och fattigaste barnen i Litauen.
Över 20 gånger har hon varit där. Hon har skickat iväg 75 lastbilar fullproppade med kläder, sjukvårdsartiklar, möbler, leksaker.
– Jo, jag försöker få ihop det jag kan. Gärna saker jag vet att de behöver.
Så när andra sitter i soffan och tittar på schlager, står Elly i ett förråd och sorterar kläder.
– Jaja, så är det ju. Men har man väl börjat går det inte att sluta.
”Gömmer barnen”
Vi sätter oss i Studieförbundets lokaler. Elly häller upp kaffe ur termosen och bläddrar bland fotografierna hon tagit från handikappskolan i den litauiska hamnstaden Klaipeda. Här går 60 barn i åldrarna 3–25 år med olika fysiska och psykiska handikapp.
– Föräldrar till handikappade barn skäms ofta över sina barn och gömmer undan dem. Men i skolan får de stimulans. De blir sedda och lär sig. De flesta är ju helt klara i huvudet.
Nu är det läraren Elly som talar. Efter många år som lågstadielärare blev hon en av dem som fick gå när Alingsås kommun drog in tjänster. Elly var 55 år. Livet började om.
– Det är klart att det var tufft. Det fanns inte gott om jobb då heller.
Tog med sig vävstolar
Till slut hamnade Elly hos en organisation som jobbade med hjälpsändningar – och där föddes idén som nu är ett ideellt heltidsjobb.
– Jag har ju ytterligare en passion i livet – och det är vävningen. Av några missionärer fick jag tips om att de litauiska barnen behövde stimulans. Så jag började med att ta med mig vävstolar dit och satte igång verksamheten.
Nu har det gått 14 år. Barnen har vävning på schemat. Det blir många konstverk. En del går att sälja. Andra är gjorda med mycket kärlek och många skavanker.
Med besöken upptäckte Elly fattigdomen och behovet av saker som vi tar för givna. För varje gång hon åkte till Litauen, följde mer saker med på resan. I dag har den extra resväskan växt till flera fullpackade lastbilar om året.
”Vi behöver allt”
Litauen är det fattigaste av Baltikums länder. Det finns omkring 100 barnhem i landet och målet är att på sikt avveckla barnhemmen och istället ta hand om barn i fosterfamiljer – som vi gör i Sverige. Barnhemmen får bidrag av staten, men är också beroende av privata bidrag. Statsbidragen räcker bara till det allra mest nödvändiga.
Tamara Lochankina är rektor på skolan. För henne har Ellys hjälp varit ovärderlig.
– Vi är en stor skola och behöver allt från leksaker och pennor till tallrikar och skolbänkar. Allt detta fixar Elly.
Tamara berättar om hur det brukar plinga till i hennes dator om nätterna.
– Då är det oftast Elly som undrar hur vi mår. Hon vakar över oss – även när vi sover.
Elly berättar om en av familjerna med 17 barn som bor i ett förfallet hus fullt med svart mögel på väggarna – från golv till tak. Rektor Tamara fick till slut kommunen att rusta upp huset.
– De kom dit, målade över allt mögel och sa att det var klart.
”Elly en skyddsängel”
Varje gång Elly åker till Kleipeda, tar hon med sig något som gör livet lite lättare för den stora barnaskaran.
Äldsta dottern, Lina Alencikaite, berättar om hur Elly blivit deras hopp i tillvaron.
– Hon är som… en skyddsängel. Hon skulle kunna vara hemma, njuta av sitt liv med barnbarnen. Men hon väljer att hjälpa andra. Att hjälpa oss.
Även om barnen alltid finns i Ellys hjärta, blir varje år tuffare att orka fortsätta.
– Men det är svårt att få någon att ta över. Folk har inte tid och är rädda för att ta på sig något för stort.
Det är ju inte bara tid Elly lägger ner – på att ordna insamlingar, beställa bilar, skapa kontakter, fixa sponsorer och lagerlokaler.
Det handlar också om ett stort hjärta som alltid öppnar plånboken.
– Om ni bara visste vad mycket skräp folk skänker. Jag menar… klockor utan batterier. Hur tänker man då? Ska barnen betala det själva? Nä, då går jag banne mig ut och köper batterier eller skosnören eller vad det nu behövs.
”Borde vara självklart hjälpa”
Elly skakar på huvudet och ler sedan stort.
– Haha, min gubbe har nog ingen aning om hur mycket pengar jag själv lagt ut under åren. Och det är nog lika bra. För husfridens skull.
För även om Elly hittar någon som kan ta över, kommer hon aldrig kunna släppa barnen i Litauen.
– Nej. Så länge de behöver hjälp fortsätter jag – så mycket jag orkar. Att göra vad man kan för någon annan borde vara självklart.
”Vi är en stor skola och behöver allt från leksaker och pennor till tallrikar och skolbänkar. Elly fixar allt.”
Tamara Lochankina, rektor
”Haha, min gubbe har nog ingen aning om hur mycket pengar jag själv lagt ut under åren. Och det är nog lika bra. För husfridens skull.”
Elly Grönberg