Nissan har hittat den rätta vägen

Nya superjeepen Pathfinder är ett snudd på fulländat arbetsredskap

Nissan Pathfinder är mer skog än stad. Mer leriga småvägar och dra hästsläp än köra ungarna till dagis. Mer funktion än image. Pathfinder är så nära arbetsredskap man kan komma utan att prioritera terräng före landsväg.

Nissan har hittat rätt väg med sin Pathfinder. Precis allting stämmer, som vanligt när det gäller Nissan numera.

Nissan, som inte producerat annat än lagom ljumma, halvanonyma bilar de senaste tio åren har plötsligt blivit en av de allra mest spännande biltillverkarna. Först kom Murano, den eleganta stadsjeepen som utmanar BMW X5 om vem som är gatans konung. Sen sportbilen 350Z som ogenerat kör jämnt lopp med betydligt dyrare Porsche Boxster, och nu Pathfinder som ställer nya Landrover Discovery i skuggan.

Formgivningen påminner om Discovery med fyrkantiga skarpa linjer. Det är lådformat och rymligt. Sju personer får rum, alla har gott om plats, och baksätena kan fällas ner i golvet.

Fram är Pathfinder identisk med nya King Cab, Nissans klassiska pickup som kommer i en helt ny version i höst. Men bakom framstolarna har Pathfinder en egen konstruktion med ett eget chassi som bland annat ger bättre komfort. King Cab har stel bakaxel, Pathfinder delad. Pathfinder har också ett mer sofistikerat system för fyrhjulsdriften, och antisladdsystem är standard.

Ett vred framför växelspaken väljer mellan bakhjulsdrift, automatiskt inkopplingsbar fyrhjulsdrift, kontinuerlig fyrhjulsdrift eller fyrhjulsdrift med lågväxel.

Bara en motor

Pathfinder förlitar sig på abs-systemet för att inte köra fast i terrängen. När ett hjul börjar slira bromsas det automatiskt och kraften fördelas till de hjul som har mest grepp.

Systemet fungerar bra. Bilen kan tveka en bråkdel av en sekund när terrängen blir för svår, slira lite på något hjul, men strax fortsätter bilen fram över hindret.

Motorn, det finns bara en än så länge, är en fyrcylindrig diesel på 2,4 liter och med utpräglad brukskaraktär. En sympatisk motor som gör sitt jobb utan att knattra för mycket och utan att dra för mycket bränsle. Effekten är måttliga 174 hästkrafter vilket passar bilen perfekt. Det här är inte bilen som vinner hästkraftkriget i villakvarteret, utan bilen som tuffar vidare när grannarnas låtsasjeepar kört fast.

Trots beskedlig motoreffekt känns bilen allt annat än slö, men buskörning på krokiga vägar är inte mammas gata. Pathfinder är stor och tung och sävlig i sina rörelser. Fjädringen är avstämd för dåliga vägar. Trasig asfalt eller gropig grusväg är inget problem vare sig för köregenskaperna eller komforten.

På stora vägar och i förbjudet hög fart går bilen stabilt som tåget utan det svaj som är vanligt i klassen och som skämmer ut bland annat nya Jeep Grand Cherokee.

Elegant formgiven som Pathfinder är utvändigt, lika stilrent är det inne i bilen där flera av instrumenten och reglagen kommer direkt från Murano och 350Z. Bang Olufsen-känsla.

Suverän back-kamera

Pathfinder finns i priser från 315000 kronor till halvmiljonen. Testbilen hade allt, och mycket kändes - pinsamt nog - snudd på oundgängligt!

Automatväxel passar biltypen perfekt, både på väg och framförallt ute i terrängen där man bara behöver titta, styra och gasa. Back-kameran är den bästa jag sett hittills. Den har färgskärm och visar exakt var bilens bakre hörn kommer att hamna.

Läderklädsel hör trots allt till biltypen, och aluminiumfälgarna är snygga, trots att jag i vanliga fall lätt avstår från både läder och aluminium.

Det enda jag skulle vilja slippa i den digra utrustningslistan är den tramsiga sidolisten som fastnar i terrängen och skitar ner byxbenen. Den passar kanske i Bromma, men inte på skogsbilvägen i Norrland.

Nissan Pathfinder

Robert Collin