Hög bil – låg känsla

Uppdaterad 2018-07-02 | Publicerad 2012-12-05

Opel Mokka försöker vara mycket på en gång

Den är kort och kompakt, men hög och rymlig. Fyrhjulsdriven och stabil, men skumpig och ­högljudd.

Opel Mokka försöker vara mycket på en och samma gång, men tappar bort sig själv någonstans på vägen.

Vi har kört det som ska vara Opels räddare, tysken från Korea.

De regnfyllda molnen ligger mörkt och dystert över Nordtyskland när vi landar i Hamburg. Det är som om moder jord vill beskriva statusen för Europas ­bilfabrikanter, men vi vet alla att efter regn kommer solsken och då vill tillverkarna stå redo för att fylla sina sinade kassor.

Med nya Koreabyggda Mokka ger sig Opel in i ett nytt segment. Karossen mäter bara 4,3 meter på längden vilket är mindre än syskonet Opel Astra, men något större än konkurrenten Skoda Yeti. Trots sina kompakta yttermått har Opel fått karossen att se betydligt större ut än vad den egentligen är.

Upplevs som klumpig

När jag ser bilarna uppradade utanför flygplatsen tror jag först att jag läst fel i faktabladet. Än mer säker blir jag när jag tar plats bakom ratten. Härifrån upplevs bilen som regelrätt stor, mycket tack vare den väl tilltagna takhöjden. Vrider runt nyckeln och motorn hoppar igång, 1,7-litersdieseln med 130 hästkrafter är ovanligt högljudd men smyger snällt genom de trånga passagerna ut från flygplatsområdet. Plötsligt är jag inte alls lika säker på att den stora känslan bara är av godo. Mokka saknar helt och hållet den eftertraktade småbilskänslan, den upplevs snarare klumpig.

Inredningen är mörk och konservativ. Den som rattat en Opel tidigare känner igen sig, men övriga lär förvirras över mittkonsolens många knappar. Bilen jag har blivit tilldelad är utrustad med inbyggd navigator och på mittkonsolen finns hela tre olika knappar som det står ”Nav” på. Knappar som dessutom har tre olika funktioner. Rörigt.

Körmässigt gör Mokka bra ifrån sig med en stabil och distinkt styrning. Även i betydligt högre hastigheter än vad svenska lagar tillåter ligger Mokka tryggt och stabilt. Värre är det med det höga ljudet som motor fortsätter att sjunga ut. Det är som om Opel glömt ljudisoleringen. I lugn motorvägshastighet fylls kupén av ett konstant brus av motor-, väg- och vindljud. I vår bil började dessutom innerbackspegeln vibrera i 120 km/tim vilket gjorde sikten bakåt suddig.

Stötig

Så länge vi håller oss på autobahn är fjädringskomforten behagligt mjuk, men ju närmare vi kommer Tysklands norra riviera desto stötigare blir det. Av någon outgrundlig anledning har Opel valt 18-tumshjul som standard i Sverige, även för billigaste instegsversionen. Det innebär inte bara dyra däckbyten utan är också en av anledningarna till den höga ljudnivån. I kombination med den mjuka fjädringen ger 18-tumshjulen en gungande gång, nästan lite skumpig. Det är synd på Mokka som annars är en ganska trevlig bil med ett baksäte som bjuder på bra utrymmen. Trots mina 187 centimeter kan jag sitta ”bakom mig själv” med hyfsat utrymme för benen. I bagageutrymmet går det in 356 liter.

Bra pris

På väg till målet vid Nordhavet byter jag till den bensindrivna 1,4-liters turbomotorn med 140 hästkrafter. En motor som passar bättre i bilen och förutom fyrhjulsdrift även ger en lägre ljudnivå. Instegsmotorn på 1,6 liter och 115 hästkrafter för 179 900 kronor fanns inte tillgänglig vid provkörningen.

Opel har de senaste åren levererat ett flertal gedigna och rejäla vagnar för vanligt folk. Problemet är bara att Opel inte verkar vara nöjda med att vara tillverkaren för den vanliga människan. Märkesrepresentanterna talar sig blåa om kördynamik och muskulös design för till sist snudda på ordet premium. Det är extra konstigt då Mokka inte har något av detta. Däremot har den ett bra pris och väl tilltagna kupéutrymmen. Frågan är bara om de inte snålat väl mycket, för i ärlighetens namn når inte Mokka alls upp till den gedigna känsla som Opel gett oss på sistone. Och det är synd, för det var nog den som kunde ta dem ur krisen.

Erik Gustafsson

Följ ämnen i artikeln