På drift i Messerschmitt

Klassiker drar på långtur i en verklig ikon

Kompakt är ordet. Intimiteten kommer på köpet. Så är det att åka på Sverigeresa i den lilla mc-bilen.

Men både fotografen och reportern vill verkligen, verkligen ha den lilla bilen när resan är över.

Men vad händer däremellan?

Visst får ni låna min Messerschmitt. Ska ni köra med den?

Lennart Carlsson i Uddevalla är småfolkets vän och beskyddare. I garage och uthus plirar pyttevarelser med nyfikna ögon. Hans Messerschmitt Kabinenroller 1963 flyttade in redan 1975. Den stod hos en bonde och blev Lennarts första mikromaskin för några hundralappar. Speciellt mycket kört blev det inte, mest en kul grunka. Men för 23 år sedan skärpte sig Lennart och gav trehjulingen den uppmärksamhet den förtjänade. Lite nya delar, en hellackering och en ny plasttopp fick det bli, den sista svensktillverkade piratbubblan.

– Det var retfullt, säger Lennart. Jag körde emot garagets dörrkarm så den sprack.

Efter några korthuggna körinstruktioner från Lennart vinglar vi i väg. Kvar ligger det mesta av packningen. Faktum är att Messerschmitt parallellt med mc-bilarna tillverkade monteringshus, säkert små. Jättesmå. Den gamla pappväskan på bagageräcket är Lennarts syn på extrautrustning. Där förvaras en femliters reservdunk, några brytarspetsar i en plastpåse och två trasor. Ett etui innehållande mycket korta verktyg ligger intryckt under passagerarsätet. Utifall att. Vi beslutar efter en kort diskussion att lämna kvar kudden med sårpulver och plåster. Det ger plats åt varsin deodorant. Intimitet är fortsättningsvis ledordet för denna resa. Fotograf Johansson med sina långa ben kopplar en effektiv bensax runt chaufför Wulff och färden börjar under svårhejdat fniss.

Gräl om vägval

För länge sedan gjorde vi en strapatsresa per moped till Paris. Den gången lyckades vi först efter fem genomsvettiga försök ta oss ut ur jättestaden Hamburg. Lika förbaskat var vi tillbaka där på kvällskvisten. Sedan dess har Claes ifrågasatt mitt kartsinne och grälet om rätt vägval ut ur Uddevalla leder oss ofelbart ut på den extremt trafikintensiva motortrafikleden mot Trollhättan. Jag sa ju det!

Påfarten är skarpt cirkelformad och Claes tjuter övertygad om att bakdäcket i närheten av hans särskilt känsliga kontorsrumpa ska kränga av vilket ögonblick som helst. Inte alls. Flygplanskonstruktören Fritz Fend var skickligare än så när han 1948 började rita på ett dugligt handikappfordon. 1953 kom äntligen tillverkningen av en vidareutvecklad version av den trehjuliga mc-bilen i gång. Bakom satsningen ställde sig konstruktören Willy Messerschmitt, upphovsman till några av andra världskrigets mest fruktade tyska stridsflygplan, Me 109 och Me 110.

Den lilla skapelsen med det flygplanslika utseendet blev snabbt populär under namnet Messerschmitt. Exemplaret vi färdas i tillverkades 1963, näst sista produktionsåret, men redan 1956 tog Fritz Fend faktiskt över tillverkningen genom nybildade FMR, Fahrzeug und Maschinenbau Regensburg.

Våra första mil blir lite stappliga och det har varit tyst i baksätet ett tag. Ett hurtigt ”sextio kilometer vill du väl inte vara med om” från min sida lättar inte upp stämningen särskilt. Att köra så fort känns osunt när de dånande långtradarna vispar förbi med hjulpar efter hjulpar i skalphöjd.

Vi boar in oss i tuben...

Messen startar lika snällt varje gång. Med hjälp av växelspaken på högra sidan dras och trycks växlarna på plats sekventiellt. Ettan bakåt resten framåt, ”och gör det distinkt” lärde Lennart oss. Hans uttryckliga order ”dra ur motorn innan ni växlar” ringer ännu i öronen. Fyran är definitivt en överväxel som kräver sextio kilometer för att över huvud taget orka dra lasset av två medelålders manskroppar.

Tyngden från vårt eget dödkött och de lynniga kastvindarna gör oss fega. Det sägs att den som reser ensam i hytten på en bred och slät väg kan nudda hundra. Spåren i asfalten får oss att avstå alla försök i den vägen. Vi boar in oss i tuben. Den begränsade bredden är det stora problemet, men med små mikroförflyttningar av lemmar och persedlar blir skruvstädskänslan nästan behaglig. Trots 98,7 procents glasyta runt huvudet är sikten usel. Vi enas också om att föraren har ovillkorligen tittförbud åt sidorna. En blick på en ko räcker för att den hyperkänsliga styrningen skickar en dödsrysning genom hela ekipaget. Att Messerschmitt är godkänd för två vuxna och ett barn känns overkligt.

Vi är på väg söderut från Trollhättan mot Sjuntorp och Upphärad. Höljebacka Brandmuseum står på tur. Där har eldsjälen Putte Fredriksson på förvånansvärt kort tid byggt sin egen brandstation med slangtorn och allt.

– Det var frugan som tyckte jag jobbade för mycket. Skaffa en hobby sa hon. En lastbil blev svaret när jag frågade vad! Så jag spanade in en gammal brandbil i Trollhättan. Men den var tom på inredning och allt kändes bara jobbigt.

Brandbil med museum på köpet

Den åsikten reviderade Putte efter en träff med deltidsbrandmannen Roland Davidsson. Året var 2002 och Roland sa ”köp min brandbil så får du med lite virke”. Affären slutade med uppförandet av 190 kvadratmeter brandmuseum som strax blev för litet. Detaljarbetet på byggnaden håller hög klass. Även om det inte är en genuin gammal byggnad ger den ändå sken av det. Där finns ”verkstad”, larmcentral och ett härligt sextiotals fikarum som lämnats i största hast för ett larm. Kanske en katt i ett högt träd. På plats finns tre stora brandbilar och en unik Volvoambulans byggd 1961 av Grip Karosseri i Västervik. Duettfronten som hängde med till 1969 och B16 Sportmotorn känns igen, men designspråket för påbyggnaden verkar fastnat i traditionellt småskaligt karosseribyggande som det tog sig ut på fyrtio- och femtiotalet. Ambulansen och en näpen Volvo LV 341 brandbil har mer eller mindre helrenoverats av Putte som fått leta delar med ljus och lykta. En del handgriplig hjälp har han visserligen fått men inga sponsorer.

Man häpnar över energin, och besökarna har blivit många. Totalt tio brandbilar, tre ambulanser och ett tjugotal dragna brandsprutor förfogar Putte över. Esteten i Putte säger att det redan blivit för mycket instoppat i lokalerna. Vi lämnar den trångbodde brandchefen och känner hans beundrande blickar inför kulören på vårt eget fordon.

Omgivningarna skiftar karaktär från odlingslandskap med böljande kullar till tät granskog. Duggregnet bekommer oss inte. Under kupan är det helt torrt men bilden av två gapande guldfiskar i sin glasskål går ändå inte att bortse från.

Vi letar efter spillrorna av den Boeing B17 Flygande Fästning som under brinnande krig 1944 damp ner i Svalehult. Ryktet säger att piloterna övergav planet kort efter start och att planet sedan fjärrstyrdes från ett annat likadant plan för att kraschas mot ett mål i fiendeland. Men uppdraget slutade bland oblyga bergknallar och tätvuxen svensk skog. Det är åtminstone så det ser ut i dag när vi banar väg in mot nedslagsplatsen ledda av muntliga tips och några solblekta plastremsor i tallarna.

Frågan är om inte skogsmaskinerna som nyligen mosat runt på området ställt till större skada än de ton av trotyl som en gång av misstag exploderade på svensk mark. Som ett primitivt monument över händelsen har ett ensamt propellerblad från olycksplanet stuckits ner i den svenska graniten. Där syns ingen förklarande skylt, bara tramsigt klotter över propellerbladet. Svarslösa letar vi oss tillbaka till vår egen lilla maskin. Den flygande fästingen.

Sverige är på dekis

Vi övernattar på det en gång så 50-talsskarpa Hotell Gyllene Kärven i Herrljunga. Varje liten tätort som besöks bekräftar regeln om ett Sverige på dekis. Herrljunga inte undantaget. Varför är det okej att förvanska byggnader så fort de blivit tjugo-trettio år? Överallt detta renoveringselände. Själfulla välbyggda trähus kläddes under åttiotalet gärna in i pastellfärgad plåt. Redan på femtiotalet trädde man bylsiga överrockar av fasadtegel över stilsäkert arkitektritade funkishus. Ordet renovering missbrukas och överallt ser man eländet. Skulle samma grova skändning utföras på snart sagt varenda gammalt fordon skulle det bli ett ramaskri. Vårt hotell är precis renoverat och den stolta karaktärsfulla neonskylten nedtagen. På innerväggarna anonym rollermålad glasfiberväv. Glädjande nog finns fasadens barskylt bevarad och den breda invändiga trappan som likt en jättelik korkskruv vrider sig upp mellan våningarna. Ytbeläggningen är Terrazzo. I en gjuten cementpasta stampas mindre eller större marmorbitar för att sedan vattenslipas till en alldeles slät och särskilt hållbar yta. Kanske är den bevarade trappan ett utslag av att det just i Herrljunga finns ett av få företag kvar som behärskar tekniken. Eller så står trappan på tur.

Ny dag, nya utmaningar. Vi växlar förare med jämna mellanrum och lägger märke till att tillvägagångssättet för att ta sig i och ur aldrig blir det samma. Teknikerna att knyckla ihop sig verkar outsinliga. Tron på varandras körskicklighet däremot har tagit ett stort kliv framåt och trygghetskänslan i passagerarsätet känns plötsligt gedigen. Detta är fantastiskt kul. Bland det bästa är att svepa genom hukande lövsalar där perspektivet inifrån Messerschmitten blir som att se en film i 3D. Ljudnivån tycker vi är dräglig trots att motorn får jobba i uppförsbackarna. Det finns kritiska varvtal som kräver lite känsla och planering. Segdragning existerar inte. När vägen sträcker ut och helst lutar aningen utför petas fyran in och varvtalet sjunker dramatiskt. Tvåtaktarens pingande på höga varvtal byts mot ett svagt morr. En vag doft av cylinder letar sig fram till näsborrarna när inte kylfläkten snurrar tillräckligt fort för att evakuera oset.

Retrokommunen Nossebro välkomnar alla med ett gott öga till sextiotalet. Renoveringsiverns strupgrepp har tagits lika hårt som på andra orter, men insikten om den påtagande syrebristen har fått Nossebroborna att vakna till. Byggingenjör Tord Hallén och turistansvariga AM Alströmer insåg för ett och ett halvt år sedan potentialen av ett ganska välbevarat centrum. De fick snabbt med sig kommunutvecklare Monica Galle i en uppryckningsaktion. Det hade redan börjat flimra för ögonen när de anammade den välbevarade lägenheten i Nossebros centralt belägna gamla brandstation. Monica Galle och Kerstin Abelsson fyllde med hjärtans lust på med sina privata tillhörigheter för att åstadkomma en så trovärdig miljö som möjligt. Succén var omedelbar. ”Andra våningen” som installationen kallas tar med besökarna tillbaka till ett halvstökigt nästan livs levande sextiotalshem. Här verkar det som om barnen släppt allt de höll på med för att skuttande springa till skolan. Känslan av delaktighet svävar över alltsammans.

Igenbommad lampaffär blev museum

AM och Monica har lyckats förmå flera av ortens småföretagare till vidare engagemang. Bröderna Rune och Bertil Johansson hör till dessa och har åter öppnat den elaffär de bommade igen 1969. Inget är till salu men Rune är en driven berättare som fängslar sina lyssnare med små anekdoter. Han pekar på vara efter vara som aldrig blev såld, som lampan från 1925. Barn av sin tid känner igen det mesta. Själv verkar Rune speciellt road av alla de elektriska artiklar vilka blev för dyra att köpa för den enkla landsortsbefolkning där i Essunga kommun.

– Då hyrde far ut dem i stället, skrattar Rune. Dammsugare på fyrtiotalet kostade 50 öre i timmen. Den elektriska bakformen någon krona. Ur den hiskeliga maskinen ”Kurator” strömmade … antagligen helt livsfarlig ström. Med den botade precis allt från svartsjuka till hemorrojder, lovar Rune och vi märker hur det smårycker i hans mungipor.

I Nossebros utkant finns Saxbergs bilskrot fortfarande kvar. 2007 när Klassikers Carl Legelius gjorde en Sverigeresa i Väst drog han i handbromsen vid Einar Saxbergs anläggning. Då stod det fortfarande en skaplig samling äldre fordon ute vid vägkanten. Nu finns bara några traktorvrak kvar. Einar syns inte till, i stället går vi in på macken – en bensinstation i sin mest trovärdiga och ursprungliga form. Kommer någon ihåg? Det är sonen Egon Saxbergs bil- och gummiverkstad. Bensin och oljor. Hyllrad på hyllrad med biltillbehör.

– På bensinkonferenserna pratades det jämt och ständigt om priserna på marmeladhallon, menar Egon och fnyser.

Här finns det heller ingen sådant. Inte heller grillkorv, tack och lov. Men en mopedsamling. Högst upp på butikshyllorna, någon meter över fälgkorsen och dunkarna med automatlådeolja, svävar en del av Egons mopeder. Pojkmoppar med limpsadel verkar ligga i framkant för Egons intresse.

– Jag har fått tag i en röd Puch Dakota igen! Det hade jag en när jag var femton. Nästan alla mopparna har jag renoverat och det finns fler hemma. Det är mitt andningshål efter en lång arbetsdag.

FB OIL, bensinmärket som Egon säljer, finns bara i Nossebro. Egon har själv bekostat nedgrävning av de nya tankarna när stora bolaget drog sig ur. De gamla tankarna fick han inte ta över. Över miljonen gick kalaset på.

– Fredrik och Billy står för pumparna. De är från trakten och köper själva upp bensin och fraktar hit.

Vi hittar en Lada

Vi säjer hej till Egon och i solljuset kisar vi mot en mystisk parkerad bil. Vad är det där? Claes är mer påläst än jag och förklarar att importören av Lada tills nyligen haft sin verksamhet i Nossebro. Och mycket riktigt, på bilens bakstam står det Lada 110 1,5 Li Delta och fram kliver Arnold.

– Den här köpte jag förra året. Då hade den stått några år men på besiktningen sa de jag gjort en himla bra affär. Det är min tredje Lada, en nollnolla. Förut körde jag Rover men de här är lika bra!

Stolt lyfter Arnold Pettersson på huven för att visa åttaventilaren, den motor han tycker är absolut bäst. Made in Russia står det stämplat på en slang nere under huven. Nossebro verkar inte längre vara huvudorten för detta promilletal i den svenska försäljningsstatistiken över bilmärken. Nu saluför Ubbo Ab i Danderyd personbilarna Priora och Kalina. I topp ligger terrängbilen Lada Niva. Och billiga är de. Arnold håller med och nickar samtyckande.

Tänk att en hel bygd kan vakna upp och inse nyttan av att dra åt samma håll. Det pratas retro vart vi än stannar, kan säkert ha något med fästingen att gör. För Nossebros del gäller det att dra tillbaka tiden, och varför inte, det är en definitivt en tidpunkt alla har en relation till, och ofta minns med glädje.

Nu har vi en bra bit tillbaka till Uddevalla. Det börjar bli sent så det får bli rakaste vägen, som om det skulle hjälpa. Framåt kvällen passerar vi barnens ö för alla de besökare som gick ut för att roa sig. Parken har slagit igen för sista gången och den siste som

lämnade området varken stängde eller låste. Vi trevar oss fram bland en mängd fallfärdiga byggnader och inser snart att detta varit en helt makalös inrättning som ståtat med flera dansbanor inom det väldiga terrassliknande området. Detta parkettklädda eldorado där väl utförd förförarkonst systematiskt satt hjärtan i brand. Vi anar lekparker, skjutbanor, fasta lotteristånd, chokladhjul och andra mer obskyra kanske bortglömda attraktioner. Kvar är bara krossade fönster, tak som rasat in, rötskadad och flisigt uppriven parkett.

Tankfulla kör vi de sista kilometrarna till Lennarts hus. Vi kan inte säga annat än att vi är imponerade. Trots sitt fjäderlätta väsen är Messerschmitt välbyggd och gedigen. Inget skrammel. Inga fladdrande framhjul. Inget läckage vid regnkörning. Inte ens Sachsmotorn droppar olja. ”Jag vill ha en sådan här”, gnyr Claes. Jag med, tänker jag tyst.

TEXT: STEFAN WULFF FOTO: CLAES JOHANSSON