Finurlig svensk elbil fick ett världspatent

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-12-06

Delar av motorn kunde lätt flyttas över i en annan bil

En ingenjör från Eslöv var förmodligen den förste som byggde en svensk elbil.

Harald Håkansson jobbade i Berlin och inspirerades av en tysk elbil som hette Kühlstein.

Drivlinan i Harald Håkanssons bil byggdes på Atlasfabriken som låg i Vasastan i Stockholm. Chassit tillverkades av Nylunds Vagnfabrik, också i Stockholm, enligt Gert Ekström i boken Svenska bilbyggare.

Plats för fem personer

Bilen var tänkt att gå som droska och den vägde 1,2 ton. Marschfarten var drygt tjugo kilometer i timmen med fem personer ombord. Räckvidden påstods vara fyra mil. Det låter lite väl optimistiskt, bilen orkade knappt ta sig upp för några av Stockholms backar.

Den hade en motor på varje framhjul som vardera alstrade en hästkraft. Till skillnad mot Kühlsteinbilen så hade Håkanssons bil inte styrspak utan en vågrät ratt. Föraren satt fram. Bakhjulen var störst och bilen liknade en vanlig hästdroska.

Unik lösning

Håkanssons bil hade en teknisk finurlighet. Delar av motorkonstruktionen kunde lätt plockas ut och flyttas till en annan bil. Det var en så unik lösning att Harald Håkansson fick världspatent.

Batterierna var så svaga att lamporna fram hade stearinljus och där bak gick de på fotogen. Trots att det var en elbil så skrev Stockholms Dagblad att bilen ”gjorde åtskilligt buller”. Det låter lite motsägelsefullt eftersom bilen hade två signalhorn vilket tyder på att fotgängare hade svårt att höra elbilen.

Håkansson visade sin bil första gången sommaren 1900. Tyvärr försvann Håkanssons ”elektromobil” någonstans på historiens skrothögar. Harald Håkansson själv avled 1961.

Christer Gerlach

Följ ämnen i artikeln