Modern plastraket om seniorknutten får välja
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2006-04-12
Aftonbladets kulturchef: Retro, jag? Aldrig i livet
Påsken 1968 åkte Karin, min fru, och jag till Paris på en AJS 500 från tidigt 50-tal. Ingen bakhjulsfjädring, trasigt baklyse. Det rann olja ur motorn och i Holland ramlade Karins sittdyna av (vi band fast den med en livrem).
Detta har inget med dagens retromode att göra. De nya motorcyklarna är tekniska underverk som bara försöker se ut som 50-talare.
AJS är ännu inte återuppväckt, men engelska Triumph har gjort succé med en hel serie som både liknar och låter som märkets legendariska hojar. I dag kan man köpa Bonneville-imitationer både från Triumph och Kawasaki.
Amerikanska Harley-Davidson, länge på fallrepet, är tillbaka med moderna hojar som ser mer ålderdomliga ut än någonsin. Och bakhjulsfjädringen ska helst inte synas.
Retrohojar. Varför?
De känns bäst för många av oss alla vithåriga knuttar som häckar på mc-fik och bensinmackar. Vi blir fler och fler, vi som är över 50, som inte behöver ta särskilt mc-körkort och som äntligen har råd att köpa den leksak vi inte hade råd med förr. Det är aldrig för sent att skaffa sig en lycklig ungdom.
De yngre må muttra över denna generation som ständigt är i vägen. Men när det slår om till grönt drar vi ifrån dem där de sitter och pratar i mobiler i sina trista familjebilar.
Vi har hittat friheten. Igen. Och retro är vackert, skinnbrallor döljer åderbråcken och på autobahn kan ingen höra dig skrika.
Retro, jag? Aldrig i livet. Numera kör Karin och jag en rakt igenom modern plastraket som gör 250. Det känns säkrast så.
Läs också:
Håkan Jaensson
