Stärk skyddet för barn som far illa
Debattörerna: En ny barnskyddsmyndighet kan ta över socialtjänstens uppgifter
Vi har alla upprörts över fallet med den 8-åriga flickan i Karlskrona som dödades under valborgshelgen medan en anmälan från polisen låg hos socialtjänsten. Händelsen är tyvärr inte unik.
Under senare år har flera studier med frågeställningar kring hur barns behov av stöd och skydd tillvaratas inom den sociala barnavården genomförts. Dessa studier har påvisat att samhällets skydd för utsatta barn har allvarliga brister, som inte främst ligger hos enskilda befattningshavare eller i lagstiftningen, utan beror på allvarliga brister i konstruktionen av barnskyddssystemet.
Analyserna har lett fram till ett antal förslag som behöver diskuteras och utredas vidare för att skapa förutsättningar för ett system som kan säkra att barn som far illa får skydd:
Lyft ut barnskyddssystemet ur socialtjänsten och skapa en barnskyddsmyndighet som har till uppgift att utreda och ge skydd till barn som far illa
Barnskyddssystemet är i dag införlivat i socialtjänsten. Trots alla strävanden att rycka loss socialtjänsten från dess gamla rötter i social misär är klassprägeln inte helt borta. Det är inte rimligt att en myndighetsutövning med tvångsmakt organiseras som en social tjänst och åläggs 290 kommuner med olika förutsättningar. Vi behöver en för uppgiften specialiserad myndighet med tvärvetenskaplig kompetens och med regionala enheter för arbetsuppgifterna inom barnskyddssystemet.
Inrätta en barnskyddsutbildning
Det är till cirka 90 procent socionomer som anställs för att utreda, bedöma och omhänderta barn. Socionomer anställs inte sällan vid 23 års ålder utan arbetslivserfarenhet för att arbeta med barns skydd. Många lämnar även ofta myndighetsutövningen när de fått erfarenhet och vidareutbildning. Socionomprogrammet utbildar inte heller specifikt för uppdraget att skydda barn. De professionella som arbetar med de tre skyddsnivåerna behöver utbildas specifikt för arbetsuppgifterna; en utbildning som saknas i dag.
En barnskyddsutbildning skulle kunna innefatta en grundutbildning (socionomer, läkare, psykologer, jurister, lärare), några års arbetslivserfarenhet och sedan en specifik påbyggnadsutbildning. Utbildningen bör präglas av den tvärvetenskaplighet som barnsskyddssystemet utgör.
Inför nationell statistik över barnskyddssystemets tre nivåer
Vi vet inte på nationell nivå hur många barn som anmäls, vilka professionella som anmäler, hur många och vilka anmälningar som leder vidare till utredning eller hur många barnavårdsutredningar som genomförs. Det innebär att ett viktigt verktyg för att utvärdera barnskyddssystemet saknas. Skälet till att vi i Sverige inte har haft ett nationellt register beror i hög grad på att det finns ett motstånd mot att föra personnummerbaserad statistik avseende anmälningar, då det innebär en integritetskränkning av föräldrar. Vi lever i ett samhälle där vi registreras av olika skäl, till exempel vid brottsmisstanke, och ett system som inte kan utvärderas på ett tillförlitligt sätt kan i sig sägas vara illegitimt.
Exemplen visar på förändringar som behöver genomföras. Vi anser att de omfattande problemen inte kan åtgärdas på annat sätt än genom att en kommission tillsätts för att förutsättningslöst ta ställning till hela barnskyddssystemet. En sådan kommission bör arbeta under medverkan av barnskyddssystemets olika intressegrupper, med uppdraget att skapa ett system som överensstämmer med normer, värderingar och kunskapsläget i ett välfärdssamhälle daterat 2000-talet.
Madeleine Cocozza
Dagmar Lagerberg
Pernilla Leviner
Carl Göran Svedin