Baltikum kan vara Putins nästa offer
Professor i historia: Här vänder historien – det måste Sverige inse
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2022-02-27
DEBATT. Kriget i Ukraina går in på sin fjärde dag. Ryssland har inlett en regelrätt invasion av en demokratisk grannstat.
Det har inte skett i Europa sedan andra världskriget och definitivt inte i den omfattning som nu sker.
Putins retorik bär tydliga likheter med Hitlers och nazitysklands motivering av anfallet på Polen 1939. Den ryske diktatorns behandling av underlydande i direktsändning känns hämtade från Stalintiden. Hans lögner matchar väl Goebbels propaganda.
Det sista hoppet om en demokratisk utveckling i Ryssland verkar borta.
Putin har under sina drygt 20 år vid makten inte lyckats skapa välfärd för det ryska folket utan satsat på att sko sig själv och upprusta för att återge Ryssland dess forna stormaktsställning.
Om det ryska folket uppfattar att det är orättvist att de har en sämre levnadsstandard än i väst är det Putins regim som bär skulden.
För att avleda sina egna brister satsar Putinregim på rysknationalism och propaganda om västs hot mot Ryssland.
Putinregimen döljer nu sina inrikespolitiska tillkortakommanden genom aggressiv utrikespolitik. Metoden känner vi sedan tidigare i Kejsartyskland under Vilhelm II eller den argentinska juntans anfall på Falklandsöarna 1982.
Nato utgör inget militärt hot mot Ryssland. Däremot är Västeuropa med sitt välstånd, demokrati och frihet ett politiskt och ideologiskt hot mot Putins regim.
Västeuropas samhällsmodell står allt tydligare mot Putins auktoritära maktstat.
Randstaterna i Östeuropa som söker demokratins väg och ekonomisk utveckling uppfattar att de behöver säkerhet i Nato, vilket invasionen i Ukraina tydligt visar. Små neutrala stater ligger illa till i Rysslands närhet.
I det nya Europa som vaknade upp till beskedet om invasionen i Ukraina måste vi inse att Ryssland återigen försöker expandera. Historien vänder igen.
Det ryska imperiet följer sina cykler som går att spåra genom historien sedan Peter den stores tid. Det är tydligt att Putin vill bli ihågkommen som den som återupprättade det ryska imperiet.
Frågan är om det fungerar på 2020-talet på det sätt som skedde i slutet av 1700-talet eller efter andra världskriget.
Faktum är att återkommande expansionsriktningar för Ryssland har varit Svarta havet och Östersjöområdet. Det är inte utan att det stämmer till eftertanke att nästa steg kan vara Baltikum.
De baltiska staterna har haft kortare perioder av självständighet under mellankrigstiden och efter sovjetstatens fall.
Frågan är hur Putin resonerar kring Estland, Lettland och Litauen.
I Baltikum finns ryska minoriteter och det kan säkert uppfattas som utmanande för Ryssland att de baltiska staterna så väl integrerats i väst.
Och fråga är hur Putin ser på Finland. Finska vikens norra strand och Åland är militärstrategiska områden av betydelse för Ryssland sedan 1800-talet. Gotland är tydligt intressant om Ryssland vill agera mer i Östersjöområdet och då berörs Sverige direkt.
Ukrainakriget borde bli en väckarklocka.
Vi har sett tidigare i historien på 1930-talet hur det kan gå om man bedriver en alltför långt gången undanfallenhetspolitik.
Västmakterna bör agera beslutsamt och kraftfullt. Sverige måste bli mer realistiskt om inte historiska misstag som när Norge och Danmark överrumplades 1940 ska riskera att upprepas.
Om Sverige ska vara alliansfritt måste Sverige ha en egen krisberedskap och försvarsförmåga.
Det måste finnas en ordentlig tröskel som gör att Ryssland tvekar att anfalla Sverige. Finland har en sådan tröskel och Danmark och Norge har säkrat upp sig mot Nato.
Pragkuppen 1948 som avslutade det kommunistiska maktövertagandet i Östeuropa ledde till att en planerad nedrustning i Sverige efter andra världskriget stoppades.
Ukrainakriget är vår ”Pragkupp”. Det hot som Putins Ryssland utgör går inte att hantera utan en stark krismedvetenhet och försvarsvilja.
Tillsammans med Finland kan det bli aktuellt att på allvar fundera på ett Nato-medlemskap även om det kan möta starka reaktioner i Kreml.
Martin Hårdstedt, professor i historia, Umeå universitet. Boende i Tavastehus, Finland
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.