Sverige behöver inte följa Finland in i Nato

Carl Tham: Låt inte valtaktik styra, socialdemokrater

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2022-04-21 | Publicerad 2022-04-20

helskärm

DEBATT. Det ryska anfallskriget är fruktansvärt, närmast ett förintelsekrig av samma slag som tyskarna en gång bedrev.

Det skapar sorg och bestörtning i omvärlden men också oro. Det säkerhetspolitiska läget i Europa har skakats och allmänt försämrats, i viss mån återgått till det kalla krigets många varma dagar med dess kriser och militära hotbilder.

Men har det svenska – och finska – säkerhetsläget specifikt och akut drastiskt försämrats i och med det ryska kriget i Ukraina? Har risken för krig mot Sverige verkligen ökat? Det finns inget som stöder den farhågan.

Det behöver knappast sägas att Rysslands krig mot Ukraina har en helt egen historia, geopolitiskt och påbyggd av ryska lögner utan några likheter med Sverige eller Finland.

Ett ryskt angrepp mot Sverige är fortfarande mycket osannolikt och det gäller också Finland: det finns ingenting konkret i den finska säkerhetsrapporten som motsäger den tesen.

Att Sverige dras in i krig kan egentligen endast tänkas i ett europeiskt sammanhang. Att Ukrainakriget skulle leda till ett stor europeiskt krig, det vill säga ett världskrig eller ens till lågintensiva konfrontationer är visserligen inte uteslutet men mycket osannolikt.

Den svenska statsledningen gjorde ett misstag när man så starkt markerade att Sverige har ett helt nytt, allvarligt säkerhetspolitiskt läge som kräver inte bara en våldsam upprustning utan också kanske medlemskap i Nato.

Det är enligt min mening oansvarigt att nu besluta om en så fundamental förändring av den svenska säkerhetspolitiken, utan närmare eftertanke och analys, i ett av kriget och de ryska vidrigheterna naturligen upphetsat läge.

Det förefaller emellertid nu som om regeringen och oppositionen mer eller mindre bundit upp sig att följa Finland som uppenbart kommer ansöka om medlemskap.

Det är beklagligt att finländarna, som annars brukar hålla huvudet kallt, rusar iväg. Det har uppstått en sorts Natohysteri i Finland, påhejad av medierna.

Men läget är nu som det är och alla tycks ta det för givet att om Finland går med i Nato, skall också Sverige göra det.

Statsministern hävdar att Sverige fattar självständiga beslut. Men det är ju bara en retorisk fras. Det är det finska beslutet om att ansöka om medlemskap som driver på en svensk process. Men varför måste Sverige följa en finsk dagordning?

Statsministern borde i stället klargöra att det behövs tid för att tänka över läget, det finns inga akuta hot mot Sverige som kräver ett snabbt beslut och att ett svenskt medlemskap i Nato inte alls inte är givet.

Sverige kan mycket väl stå utanför, och att, som Carl Bildt uttrycker saken, vara "inringat av Natostater". Är det sämre än att som tidigare vara ”inringat” av Nato och Warszawapakten med Finland i ett länge mer diffust läge?

Också det neutrala Österrike är ”omringat” av Natoländer, med undantag för västgränsen mot Schweiz.

Varför är det så bråttom? Det är mer än sannolikt att brådskan styrs av valtaktiska skäl. Valet får inte bli ett Natoval, anser S-ledningen.

Partiet skall nu genomföra en ”dialog” med medlemmarna som egentligen tycks bli en sorts informationskampanj – att ge partiets medlemmar verkligt inflytande är ju inte på tal, inte ens inför detta onekligen historiska beslut.

Man bör då som bakgrund bland annat klarlägga följande. Ett medlemskap i Nato innebär en drastisk förändring av den svenska utrikespolititiken och säkerhetsläget i norra Europa.

Som medlemmar måste vi i praktiken lämna mycket av det som karaktäriserat svensk säkerhets- och nedrustningspolitik: idén om gemensam säkerhet, kampen mot kärnvapen och, inte minst, att minimera spänningen mellan blocken i Östersjöområdet.

Vi blir om inte formellt så i praktiken mer bundna till USA:s politik till exempel om – eller när – USA går in i ett nytt krig eller fixar en ny statskupp, alltså en välbekant politik.

Vad händer om Trump – eller någon närbesläktad – kommer tillbaka som makthavare i USA, något som tyvärr inte är helt osannolikt? Vill vi verkligen vara bundna till USA i en sådan situation? Stärker det vår säkerhet?

Säkert är att ett svenskt och finskt medlemskap i Nato kommer att öka den politiska och militära spänningen i vårt närområde.

Nato skulle genom det finsk-svenska medlemskapet stå alldeles inpå Rysslands kärnområden: Petersburg och Murmansk, områden av en helt annan rysk dignitet än till exempel gränsen mot Ukraina eller Georgien. Det är uppenbart att Ryssland kommer reagera på det.

Även om vi har förbehåll i uppgörelsen med Nato (inga Natotrupper eller baser i Sverige) är det inte svårt att föreställa sig att sådana krav från USA ändå kan komma och vara svåra att stå emot.

Man kan mot den bakgrunden inte utgå från att medlemskap i Nato skyddar oss mot krig. Man kan inte utesluta motsatsen. Säkert är att ett beslut om medlemskap tvärt bryter Sveriges långa strävan att främja avspänning och fred.

Socialdemokratin hävdar ibland att det är ett statsbärande parti. Det är övermaga, även om det i viss mening tidigare var så.

Men partiet kan nu visa att man kan leva upp till denna ambition. Följ inte medieströmmen, följ i stället eftertanken och omdömet: säg nej till medlemskap i Nato nu.

Låt Sverige tänka efter och låt det bli en valfråga om oppositionen så önskar. Är det inte rimligt att ge väljarna en chans att påverka ett historiskt beslut om Sveriges framtid? Är det inte trots allt det som är meningen med demokrati?

Carl Tham, f.d. ambassadör i Tyskland, f.d. minister (S)

Ska Sverige gå med i Nato? Så tyckte läsarna

Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.