Vadå opartiskt och sakligt, SR?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-12-02
Roland Poirier Martinsson: Stenholms angrepp på Bush sänker SR:s trovärdighet
Vilka regler för egen opinionsbildning gäller för anställda nyhetsjournalister vid Sveriges radio? Skulle man kunna tänka sig att Fredrik Reinfeldt gav ut en plädering om sin tid som politiker och att ”Ekots” Inger Arenander recenserade boken, subjektivt och personligt på en fristående kultursida?
Jag hade gärna läst den recensionen, Arenander är bland det bästa vi har. Men hur mycket skulle hon kunna röja sina egna värderingar utan att det i ett senare skede inneburit problem med trovärdigheten? På tisdag skriva i tidningen att högern inte förstår utanförskapets tragik, på onsdag i ”Ekot” kyligt analysera reformen av Försäkringskassan?
Min första gissning är att ”Ekots” chef Staffan Sillén skulle ha nekat Arenander extrapengarna. Min andra gissning är att Arenander hade varit allt för omdömesgill för att ställa frågan.
Sålunda reagerade jag med stor förvåning när jag såg att programledaren och reportern för ”Godmorgon, världen!”, Sara Stenholm, tagit sig an uppdraget att recensera president George W Bushs bok ”Decision Points” för Aftonbladet Kultur (25/11). Och förväntade mig att Stenholm skulle skriva en torr, refererande tjänstemannatext för att hålla sitt kontroversiella publicistiska agerande under radarn.
Sådan var emellertid inte Stenholms förmenta recension. Här levererades enligt förutsägbart, vulgärpopulistiskt schema.
Suput? Check. Kristen? Check. Ytlig? Check. Enkelspårig? Check. Silversked i munnen? Check.
Enda överraskningen var att Stenholm också beskrev president Bush som äcklig, just det har jag aldrig sett förr. För säkerhets skull gör hon det två gånger.
Min första tanke är att något har gått förlorat när en tung bok behandlas på det viset av Sveriges största kultursida. Här är en förstahandsskildring från USA:s president under en period av ovanliga konsekvenser för hela världen. Bush ger detaljerade versioner av terroristattacken 11/9 2001, upptakten till Irakkriget och upptrappningen som avgjorde det, Katrinakatastrofen, finanskrisen, kampen mot hiv/aids i Afrika, stamcellsforskning, Afghanistankriget. Aftonbladet Kultur har engagerat sig starkt i många av de frågorna, men den här gången erbjuder man vad som för tankarna till en hafsigt formulerad replikutväxling i någon irriterande kommentartråd på en illa besökt blogg.
Låt mig ge några illustrationer: Krigens rättfärdigande och stödet från demokraterna och FN diskuteras inte. Ansvarsbilden kring Katrinakatastrofen nämns inte. Finanskrisen nämns inte. Det långa (och imponerande) kapitlet om stamcellsforskning nämns inte. Strategiska val i kriget mot terrorn nämns inte.
Bush diskuterar allt detta ingående, självsäkert, men också självkritiskt.
Allra värst, på gränsen till tragiskt: statistiken börjar bli någorlunda solid för att mäta Bushs initiativ i Afrika. Pengarna han styrde dit för hiv/aids-bekämpning närmar sig tusen miljarder kronor (under Bill Clintons sista år låg budgeten på drygt tre miljarder kronor) och används enligt helt nya riktlinjer. För varje människa som dött i Irak lever femton i Afrika, som hade avlidit i aids eller malaria utan Bushs personliga engagemang och USA:s generositet.
Bushs insatser för Afrika begränsar sig inte till sjukdomsbekämpning och prevention. Det kan mycket väl bli så att insatsen i Afrika blir Bushs eftermäle på sikt, snarare än kriget mot terrorn. Själv resonerar han ingående om hur de båda hänger samman.
Afrika nämns inte i Stenholms recension. Om anledningen är ett bisarrt utslag av etnocentricitet eller något annat kvittar.
Poängen är inte att Stenholm skrivit en undermålig text, utan att hon, public service-anställd journalist, till Aftonbladet Kultur levererat en text som är djupt tendentiös. Presidenten söp, frälstes och äcklade världen. Punkt.
Och om det inte framgått är detta alltså en kritisk artikel riktad mot Sveriges radio. Inget utanför Sverige är viktigare för svensk inrikespolitik än vad som händer i USA. Vietnam och Palme. Reagan och nyliberalerna. Clinton och de nya moderaterna. George W Bush och antiglobaliseringsrörelsen. Tea Partyrörelsen och verklighetens folk. USA tränger sig oupphörligen på och förändrar vårt politiska landskap. Rapportering från USA är alltid också bevakning av svensk inrikespolitik.
Min fråga är: Är Stenholms recension i Aftonbladet förenlig med de krav på opartiskhet, saklighet och integritet som gäller för ”God morgon, Världen!”?
Roland Poirier Martinsson