Sexberoende är ingen sjukdom
No man is an island, skaldade 1600-tals-poeten John Donne.
Paradise Hotel-deltagaren Cimon Lundberg har en moderniserad version intatuerad. No human is an island: Ingen människa är en ö.
Ingen människa är en ö, nej. Ändå anses det oerhört fult att behöva någon eller något bortom sig själv, att bero på någon eller något, att vara beroende. Motsatsen till den moderna, kompetenta, självtillräckliga människan. Beroendet är äckligt, kladdigt och för mycket. Vi tänker på det som en sjukdom.
Nationalencyklopedin definierar beroende som ett "begär som har sådan styrka att det negativt påverkar individen psykiskt, socialt och ofta kroppsligt". Alkohol, narkotika och spel är de beroenden vi pratar mest om. Svenska Dagbladet fyller på med en sensationalistisk beskrivning av sexberoende:
"Han kan vara högt uppsatt direktör och porrsurfa på jobbet. Hon kan vara fyrabarnsmor och ständigt ragga nya förälskelser på krogen. Han kan vara pappaledig och ha telefonsex med unga flickor. Och, vilket blir allt vanligare, hon kan vara under 20 år och ha bjudit ut sig över nätet till flera tusen män."
Det ligger alltså en motsättning i att vara högt uppsatt direktör som porrsurfar, och i att vara flerbarnsmamma och ragga på krogen. Män får vackert välja en enda identitet: pappa eller kåt. Och hur normalt är det att en ung tonårsbrud internetporrar sig med en massa äldre män och "bjuder ut sig"?
Inte särskilt, enligt "addiktolog" (sic!) Eric Sundby.
Sexuellt utlevande beteende bottnar nämligen i "en intimitetsstörning, en oförmåga att relatera till andra i förhållanden som bygger på närhet, intimitet och ömsesidighet".
Och snuskbehovet eskalerar, enligt intervjuobjektet Torbjörn Fjellström som "i snart 40 år behandlat människor med olika former av beroenden": "Man vill ha maffigare grejer och kollar in lesbiska par. Sedan tänder man inte på det heller. Då leds man in i de yngre kvinnornas uppträdande på sajterna. Då blir det pedofili."
Så att titta på lesbisk porr är inkörsporten till en PEDOFIL LÄGGNING?
"Vi sexualiserar allt i dag", säger Torbjörn Fjellström.
"Som om kroppen vore det enda en människa hade".
Men beroende handlar ju inte om en kamp mellan den rena anden och den smutsiga kroppen. Hur kan man ens skilja de två? Torbjörn Fjellström pratar om att komma till rätta med beroende genom att "hitta sig själv", och jag förstår inte vad han menar. Tror han att en människa kan vara någon annan än den hon är?
Jag tycker att det är på tiden att vi slutar se beroenden som ett virus som helt oförhappande drabbar oss. Det är naturligt att vara beroende, och skälet till att man kan behöva komma tillrätta med ett beteende är inte att man är sjuk utan att man mår dåligt. Vi verkar ha tappat den insikten någonstans på vägen.