Muslimhat och islamskt våld behöver varandra

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2015-01-14 | Publicerad 2015-01-12

Eli Göndör: Extremisternas vanföreställningar är kommunicerande kärl

Mordattacken på tidningen ”Charlie Hebdo” och efterföljande gisslandrama i Paris har följts av en debatt om hur våld i islams namn bör bekämpas för att skydda det fria öppna samhället. Men för att bekämpning ska bli effektiv behövs det en insikt om motiven bakom morden och inte minst förståelse för vilka krafter det är som lever i symbios med den.

Motivet för gärningsmännen tycks ha varit att hämnas vad de upplevde som en kränkning av islam. Det är i så fall samma motiv som vid tidigare islamska hot och attacker mot journalister, författare, konstnärer och oliktänkande, vars arbete eller blotta existens ses som en skymf mot den muslimska gemenskapen. Föreställningsvärlden är religiös samt genomtänkt och rationell.

Den är dessutom i lika stort behov av kollektiviserande om islam och muslimhat, som muslimhatare är i behov av islamskt våld. Båda idéerna när varandra och gynnas ideologiskt av varandras uppfattningar.

Mördarnas självbild är kopplad till tidiga religiösa idégods och några av 1900-talets islamska tänkare. De anser sig delta i en heroisk motoffensiv för att värna om islams värdighet och heliga skrifter mot attacker från en hänsynslös ogudaktig värld. I den är alla med avvikande åsikter otrogna och därmed legitima mål, oavsett religiös eller etnisk bakgrund.

Muslimhatarna å sin sida bekräftar sina vanföreställningar genom att peka ut islamskt våld som ett förverkligande av islams sanna väsen. De hävdar att islam skulle vara en religion som skiljer sig från alla andra religioner i det att den är extremt våldsam, intolerant, totalitär och bakåtsträvande. För dem är muslimer en ond och skoningslös homogen grupp, i kraft av sin religiösa tillhörighet.

De olika tankegodsen är således överens. Muslimska terrorister utövar religionen precis så som muslimhatarna beskriver islam – och muslimhatarna är ett hot mot muslimer precis som terroristerna beskriver det. Därmed är de två idéerna kommunicerande kärl och starkt beroende av varandra för att överleva.

Samtidigt försöker en motsats till muslimhatet positionera sig genom att i stället uttrycka en positiv generalisering om muslimer och islam. I den uppfattningen är islam alltid något positivt men muslimer alltid ett offer för andras ondska. De är dessutom ovanligt känsliga varelser som riskerar att bli extra upprörda av religionskritik. Därför efterfrågas att särskild försiktighet iakttas när det kommer till just islam och muslimer.

Slutsatsen av ett sådant förhållningssätt blir lätt att muslimer som grupp dels skulle vara naivare än andra eftersom de varken har humor eller är förmögna till självkritik. Dels att de styrs av enbart känslor och därför emellanåt behöver strykas medhårs och få en uppmuntrande dunk i ryggen för att inte förfalla till terror.

Idén är lika farlig för den öppna demokratin som det mer direkta muslimföraktet och det muslimska våldsutövandet. Den är nämligen inte bara nedlåtande, utan uppmanar även till särbehandling genom inskränkningar i yttrandefriheten för att inte reta upp muslimer. Därigenom blir den också det muslimska våldets redskap för att uppnå sitt mål.
Islamskt våld behöver möta motstånd i vardagen på det idémässiga planet. En tanke behöver nämligen bekräftelse för att kunna omvandlas till handling. För att bryta näringskedjan behöver islam ses som en religion bland andra och muslimer som vilka andra medborgare som helst. Alla uttryck som kollektiviserar muslimer och ger islam någon form av särställning, vare sig den är positiv eller negativ, är den näring som tankar och idéer behöver för att omsättas i nästa islamska mordattack.

Eli Göndör