Miljöministern: MP sätter idealen före klimatresultat

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2013-01-29

Sverige måste både ge och ta i internationella förhandlingar

Klimatmötet i Doha i december blev inget lyft för att stoppa den globala uppvärmningen. Även om beslut fattats om en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet, omfattas 85 procent av planetens utsläpp ännu inte av några bindande minskningar.

Hur bidrar Sverige bäst för att få andra länder att skärpa ambitionerna? Vad måste förbättras för att världen snabbare ska nå en vändpunkt för klimatförändringarna? När riksdagen i dag debatterar klimatpolitiken, måste denna aspekt lyftas fram.

Sverige visar att det går att bryta sambandet mellan utsläpp och tillväxt. Vi sänkte i fjol växthusgasutsläppen med 6 procent. Vi har fasat ut kol och olja i vår värmeproduktion till förmån för en kraftig utbyggnad av förnybar energi. Allt detta gör vår position i de internationella förhandlingarna stark.

Miljöpartiet, som tagit initiativ till dagens riksdagsdebatt, har många ambitiösa klimatförslag. Men tyvärr lägger de för liten vikt vid Sveriges roll som samtalspartner. Vi hjälper inte utvecklingsländerna genom att ta på oss tagelskjorta. Vi måste anstränga oss för att bidra till investeringar som gör att de inte behöver gå via fossilberoendet i sin ekonomiska utveckling.

MP låter renläriga ideal stå i vägen i stället för att hålla dörrarna till förhandlingsrummen öppna. Den enda fungerande globala mekanism som finns för klimattekniksatsningar i fattiga länder, CDM-projekt, vill de att Sverige ska sluta att använda. Detta trots att systemet nu levererar bättre och i långt fler länder.

När det gäller outnyttjade utsläppsrätter, så kallade AAU:er, vill MP att Sverige ska låsa fast sig vid ensidig makulering. I Doha bidrog regeringen till en överenskommelse där rätterna behålls men görs värdelösa genom att tänkbara köparländer lovar varandra att inte köpa. Vi fick dessutom en lösning på plats som ska förhindra att liknande överdrivna överskott byggs upp i framtiden. Detta är en enorm taktisk seger för klimatet som MP:s strategi aldrig hade uppnått.

Under Dohamötet agerade Miljöpartiet på ett sätt som direkt försvårade möjligheterna till framgång. När samtalen stod på randen till kollaps på grund av utvecklingsländernas oro över kontinuiteten i finansieringen, gick Sverige som en av få parter ut och redovisade prognoserna för vårt klimatbistånd. Det blev avgörande för att få med fattiga länder i de fortsatta förhandlingarna. ”Bluff!” ropade MP och gick ut och krävde totalstopp för rika länder att använda bistånd till klimat­förbättrande åtgärder.

För Sveriges del vill partiet att vi ska avsätta sju miljarder per år, utan att röra biståndsbudgeten. Som jämförelse ligger Miljödepartementets årsanslag på 5,3 miljarder. Detta är ett typexempel på hur MP låter det bästa bli det godas fiende.

Självklart är det vårt ansvar att arbeta på hemmaplan för att minska vår klimatpåverkan. Men det går inte att låtsas som att det bara är skattemedel och nationalstatsperspektiv som bäst gagnar världens klimat. Sverige måste agera som ett konstruktivt land, som ger och tar i samtalen och bidrar till att andra gör detsamma. Särskilt med tanke på att hållbarhetsarbete och fattigdomsbekämpning går hand i hand, då klimatförändringar slår hårt mot matproduktion och tillgång till rent vatten. Vi kan inte strunta i att aktivera den privata sektorn i det globala klimatarbetet. Vi kan inte göra oss ospel­bara i förhandlingar som styr teknikinvesteringar och energilösningar dit de behövs som allra mest.

Jag kommer att fråga Miljö­partiet i dagens debatt varför de, trots sitt höga tonläge, vill föra en politik som gör Sverige tomhänt som global aktör. Vad vinner klimatet på det?

Lena Ek