Döden blir ännu en tävling på internet
I helgen dog Leslie Nielsen, skådespelaren som gjorde sig ett namn och ett ansikte med bland annat ”Titta vi flyger” och ”Nakna pistolen”-filmerna. Och som vanligt när en kändis dör så började internet nästan genast att tjattra, i alla möjliga och omöjliga kanaler. Om man var online mer än ett par minuter under söndagen och måndagen så fanns det inte en chans att missa att han hade gått bort.
Det har gått så långt att om man ser ett namn i Trending Topics på Twitter, alltså listan på saker som det pratas extra mycket om just nu, så är den automatiska reaktionen att undra om personen har dött. För det mesta är det bara fyllebilder eller knasiga uttalanden eller nya skivor-böcker-filmer, men ibland så är det just så, att någon man inte tänkt på nyligen har gått och dött.
Vissa reagerade på beskedet om Nielsens död med att de trodde att han redan var död. (Vilket inte är helt rättvist. Han har faktiskt gjort en del de senaste åren, även om det mest varit filmer av typen direkt till rea-backen.) Men de flesta tyckte som sagt att det var ledsamt och delade med sig av sina minnen, eller länkade till sina favoritscener på Youtube – eller laddade upp dem om de inte redan fanns där. Och det är ofta så det blir.
Vi hittar gemenskap i vår kärlek till gamla idoler, eller bortglömda stjärnor, när de är borta, vi får en tillfällig möjlighet att återgå till det där ”Hylands Hörna”-livet som alla så nostalgiskt låtsas längta tillbaka till. Vi kan samlas runt en lysande digital lägereld och känna någonting tillsammans.
Tidningsredaktioner brukar ha färdigskrivna nekrologer och minnesord över gamla eller sjuka kändisar. På något sätt är kanske hela internet som en enda stor väntande nekrolog, ett slumrande minnesord. Där finns klipp från filmer, från tv-program, från påverkade snubblingar på röda mattan. Där finns intervjuer och artiklar och recensioner. Där finns kanske till och med stjärnans egna ord, i sociala medier eller på en officiell hemsida. När då någon dör behövs det inte mycket sökande för att snabbt kunna sätta ihop en mer eller mindre rättvisande bild av någons liv och livsverk – och är det inte rättvisande är det ganska lätt att åtminstone försöka motsäga det, med andra klipp eller blogginlägg.
Självklart finns det de som tar tillfället i akt att tala illa om de döda, förtjänat eller inte. Internet betyder också att man snabbt kan remixa och photoshoppa ihop hån och elakheter.
Vissa tävlar i stället i vem som kan hitta det såsigaste minnet eller åstadkomma den mest översvallande hyllningsskriften eller montageklippet. Men mest handlar det om att få minnas sina barndomshjältar, en låt man dansade till eller en replik man fnissade åt.
Det, och att vara först. För det är ju internets mest tillfredsställande knark, att få vara först med en nyhet eller ett klipp eller en text. Så att man, när någon annan länkar till klippet där Leslie Nielsen letar i lådor, kan skrika ”Bingo!” och tänka lite nöjt att det där twittrade jag faktiskt för två timmar sen.
Det man kan undra är väl hur äkta reaktionerna är. Om vi alla, som vanligt, vill vara den som antingen kan skriva finast, eller den som vågar håna ett kallnande lik. Om vi skyndar oss att leta bäst Youtube-klipp. I stället för att känna något på riktigt.