Nu får det räcka med lärarförakt

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-04-27 | Publicerad 2011-04-20

Debattören: Aftonbladets granskning visar hur kommunerna trampar på lärarna

Nu, mitt under Aftonbladets uppmärksammade skolgranskning, kan det vara på sin plats att fråga om kommunerna egentligen vill ansvara för lärarna och skolan.

I tidningen Skolledaren säger SKL:s Ingela Gardner Sundström att hon hoppas att ”om fem år är läraryrkets själ inte sommarlovet utan elevernas resultat”.

Hon menar alltså att lärares drivkraft är sommarlovet – inte att ge elever kunskaper och hjälpa dem att utvecklas till kunniga samhällsmedborgare. Denna syn på lärarkåren är oerhört föraktfull och skulle inte kunna riktas mot någon annan yrkesgrupp.
 

Men jag borde kanske inte bli förvånad? Sedan kommunerna fick huvudansvaret för skolan har de försökt nedmontera den enskilde lärarens roll och förminska undervisningens betydelse.

Detta har varit uppenbart för dem som följer Aftonbladets utmärkta livegranskning ”Världens bästa skola?”.

Våra medlemmar håller i allt väsentligt med om den bild som framkommer här och som även ges av Maciej Zaremba i DN av läget för svensk skola och även om orsakerna. Svag pedagogisk forskning, bristande lärarutbildning, okunniga huvudmän och – inte minst – en nedlåtande syn på utbildade lärares betydelse.

Gränsen nåddes för oss 2008. Då hade det gått 17 år sedan kommunaliseringen och våra medlemmar hade tappat hoppet om att kommunerna skulle klara av ansvaret för skolan.

Pressen på oss som förbund blev stor. Ombud och medlemmar krävde att vi skulle göra

något för att återupprätta statusen för lärarna i grundskolan och gymnasiet. För det är i grunden detta det hela handlar om.

Det är dessa grupper som fått se sig omsprungna lönemässigt och trampade på yrkesmässigt. Därför fattade vår kongress i maj 2008 ett beslut som gav oss i uppdrag att arbeta för ett modernt, statligt huvudmannaskap.

Efter detta har mycket hänt, och i dag ser debatten helt annorlunda ut. Då var vi ensamma, nu finns det ett brett stöd för att staten ska ta ett kraftigt ökat ansvar för skolan vilket kräver ett nytt statligt huvudmannaskap.
Via våra väljarundersökningar från 2010 kan vi se att föräldrar, lärare och väljare är överens om att det behövs en annan ordning.

Att Lärarnas Riksförbund, och därmed våra medlemmar, inte är överens med Lärarförbundet i huvudmannafrågan är inget nytt. Det var vi som då gick ut i strejk, lärarna oavsett förbundstillhörighet förlorade, och det vi varnade för inträffade.

Göran Persson skriver i ”Min väg – mina val” att han var helt på det klara med att lärarna genom kommunaliseringen skulle förlora i status. Tyvärr förlorade lärarkåren i Sverige mer än så – och allra mest förlorade eleverna.

Vi i Lärarnas Riksförbund tog ensamma fighten 1989 då politikerna fattade beslutet om att kommunalisera skolan, medan Lärarförbundet belönades med ett i deras mening bra avtal...

Detta förnekas ibland, men Lärarförbundets kanslichef vid den tiden Lars-Erik Klason, skriver i sin bok ”Svenska Facklärarförbundets historia 1975–1990” att: ”Förbundsstyrelse och representantskapet var också helt överens om att ett slutligt avtalsförslag skulle komma att innebära ett förändrat huvudmannaskap för ungdomsskolan...”

Debatten om skolan måste fortsätta. Politiker av alla färger måste ta till sig det som framkommer nu om läget i skolan. Vi ser en bild som alltför många lärare känner igen. Här sätts också fingret på huvudproblemet, att alla elever inte får gå i en likvärdig och rättvis skola.

Det är dags för svenska politiker att ställa frågan: ”Vem vill blir lärare – och varför?”.

Inte för att trampas på i alla fall.

Metta Fjelkner