Det är dags att stoppa förfulningen av Sverige

Debattören: Vi river det gamla och bygger glastorn, moduler och handelsområden

Publicerad:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Glastorn, moduler och handelsområden breder ut sig. Det är tid att öppna ögonen för förfulningen av Sverige, slänga de ideologiska skygglapparna och söka en öppen diskussion om de skönhetsvärden som står på spel, innan det ännu än gång är för sent, skriver Fredrik Kullberg.
Foto: TT
Glastorn, moduler och handelsområden breder ut sig. Det är tid att öppna ögonen för förfulningen av Sverige, slänga de ideologiska skygglapparna och söka en öppen diskussion om de skönhetsvärden som står på spel, innan det ännu än gång är för sent, skriver Fredrik Kullberg.

DEBATT. Under stridsrop som "ned med skönheten" lanserade 1930-talets ledande svenska esteter funktionalismen, en avskalad byggnadsstil som i unik hög grad kom att prägla Sverige och de stadsmiljöer som omger oss än i dag.

Genom betoningen på funktion ville dåtidens modernister göra upp med det gamla Sveriges eländiga bostadsförhållanden, och i idolen Le Corbusiers anda bygga ljust, praktiskt och hygieniskt för maskinålderns nya människa.

Rivning av äldre stadsbebyggelse var självklar, både i funktionalisternas inflytelserika stridsskrift Acceptera från 1931 och det praktiska genomförandet av vad som närmast kom att bli en svensk statsideologi.

Under efterkrigstidens citysaneringar utplånades nästan alla äldre svenska stadskärnor, utan krig eller revolution. En rivningsvåg i modernitetens namn där undermåliga bostäder inte ens var huvudmotivet – statliga utredningar framhöll tvärtom som ett problem att de gamla husen var så välhållna att det var lönsamt för fastighetsägarna att behålla dem, och att fattiga svenskar hellre bodde kvar i sina stora centrala bostäder med låg hyra än flyttade till nya som kostade mer.

Av de cirka 160 fastigheter som revs i första omgången av den största svenska citysaneringen, den i Stockholm, var de flesta i mycket gott skick.

Att Sverige frivilligt kunde genomföra ett sådant kultursjälvmord väcker olust så här i efterhand, men gjort är gjort. Samtidigt är Sverige på väg att upprepa rekordårens misstag.

Tendensen att sätta rationalitet och nytta i första rummet är urstark i "världens modernaste land", och i detta nu pågår storskaliga infrastruktursatsningar som i skrämmande grad liknar dåtidens nyttomotiverade utplåning av kulturlandskap, älskade stadsmiljöer och minnesrika platser. Med svåröverblickbara följder för medborgarnas psyke och välmående.

Bara sedan 2002 har Trafikverket och föregångaren Banverket demolerat över 900 ofta kulturhistoriskt intressanta järnvägsbyggnader från 1800-talet och framåt. En ännu pågående rivningsvåg som mätt i antalet byggnader faktiskt är betydligt mer omfattande än den som utplånade Klarakvarterens Stockholm på 1960- och -70-talet.

I byggboomens storstäder kastar sig slagskuggorna från de nybyggda höghusen över trånga, mörka innergårdar.

Glastorn, moduler och handelsområden breder ut sig på nyligen förstklassig åkerjord. De monstruösa serverhallarna, vår nya elslukande basindustri, poppar upp där svampskogen nyss stod tät, nästan över en natt och utan egentlig debatt, som om teknikutvecklingen vore en ostoppbar naturkraft.

Samma sak med e-handelns fönsterlösa lagerbaracker. Och så de väldiga vindkraftparkerna, vars enorma inverkan på landskapsbilden först nu verkar ha gått upp för folk i gemen.

Transformation!

Innovation!

Omställning!

Att resa invändningar mot vad som pågår har visat sig svårt, då dagens förfulande infrastrukturprojekt precis som tidigare är laddade med de godaste avsikter och värdeord. Vem vill vara emot teknikutveckling, goda bostäder åt alla, den bästa shoppingupplevelsen någonsin eller en fossilfri framtid för våra barn?

Att vindkraften gör landsbygden visuellt obeboelig, och att de militäriskt räta vinklarna och all gravallvarlig grå betong i mycket av det nybyggda väcker sådan olust hos människorna, är inga giltiga argument i ingenjörslandet Sverige.

Inte ens konstnärerna, musikerna eller poeterna protesterar (som på 1970-talet) mot förlusten av kulturlandskap, obrutna horisonter eller våra kvarvarande äldre stadsmiljöer. Den som ändå tar risken blir kallad för bakåtsträvare, eller något ännu värre.

Alla samhällsprojekt och infrastruktursatsningar har en underskattad baksida. Det är tid att öppna ögonen för förfulningen av Sverige, slänga de ideologiska skygglapparna och söka en öppen och fördomsfri diskussion om de skönhetsvärden som står på spel, innan det ännu än gång är för sent.


Fredrik Kullberg, journalist och författare till boken ”Kriget mot skönheten — ett reportage om förfulningen av Sverige” (Timbro förlag).


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Publicerad:

LÄS VIDARE