Vi kan inte överge dem som behöver oss mest
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2014-12-30
Läkare utan gränser: Politiken reagerar för långsamt vid humanitära katastrofer
Nu har 2014 klivit ut genom dörren för att lämna plats åt ett nytt år. Det har varit ett år av braskande rubriker: ”Nya strider skapar panik i Centralafrikanska republiken”, ”Nedbrända sjukhus och döda patienter Sydsudan” och ”Vi tvingas be ebolasjuka gå hem”.
Rubrikerna speglar en värld där konflikter fattat eld, där miljontals människor tvingats fly, där regeringar stått passiva eller till och med medverkat till att skada sin egen befolkning, och där omvärlden beskådat alltsammans med orolig min, men agerat alldeles för sent och otillräckligt.
Vi såg det på flera håll under året men kanske framför allt i samband med ebolaepidemin – hur västvärlden reagerar först när det handlar om den egna nationella säkerheten eller när stora ekonomiska intressen står på spel. Humaniteten som drivkraft tycks överspelad.
Det internationella samfundet har genomgående agerat för sent och satt in för lite resurser i humanitära katastrofer. Inom Läkare Utan Gränser har vi under året arbetat på toppen av vår förmåga. Ofta har vi varit ganska ensamma om att befinna oss mitt i krishärden och tvingats ta ett oproportionerligt stort ansvar.
Några exempel: Vi är den största medicinska vårdgivaren i Centralafrikanska republiken och vi har nära 4 000 medarbetare i krigets Sydsudan. Dessutom har vi behandlat två tredjedelar av alla ebolapatienter i Västafrika. Medan omvärlden spekulerade i risken att epidemin skulle spridas till vår del av världen utökade vi – inom loppet av två månader – antalet medarbetare i Västafrika från 300 till 3500. Och fram till oktober stod vi för 90 procent av all ebolavård i Liberia, Sierra Leone och Guinea.
Jag är stolt över att vi kunnat ge så många patienter vård och över mina kollegor som tar risker för att hjälpa dem som behöver det bäst. Men det är orimligt och ovärdigt världssamfundet att lämna ett ebolautbrott av denna magnitud till enskilda frivilligorganisationer.
Våldet mot humanitär hjälp fortsätter. I Syrien borde vi under det gångna året ha haft en av våra största sjukvårdsinsatser någonsin – så omfattande är behoven. Men den våldsamma konflikten har gjort det näst intill omöjligt både för inhemsk och internationell personal att ge sjukvård. I april dödades 16 civila i samband med ett väpnat rån vid vårt sjukhus i Boguila i Centralafrikanska republiken. Tre av dem arbetade för Läkare Utan Gränser. Och i februari brändes delar av ett sjukhus ned i Malakal i Sydsudan. När våra team kom dit fem dagar senare hittade de elva patienter som låg ihjälskjutna i sina sängar.
I förlängningen är det alltid patienterna som drabbas hårdast när kliniker tvingas stänga, när läkare och sjuksköterskor attackeras eller evakueras, och när sjukhus plundras och bränns ner.
Allt är emellertid inte nattsvart. Under året har vi också sett utveckling och förbättring inom flera områden. Tillgången till hivbehandling ökar på många håll och mödradödligheten sjunker globalt sett, även om det fortfarande finns fickor där den är oacceptabelt hög.
Nu ser jag fram emot 2015, ett år då jag hoppas på nya möjligheter och ett starkare politiskt engagemang. Jag vill se Sveriges regering fortsätta stötta i dagens kriser och ta ett större ansvar i att driva humanitära frågor i världspolitiken. Sverige har ett stolt arv att förvalta i fredens och det humanitäras tjänst. Nu gäller det att vi lever upp till detta arv – och inte överge dem som behöver oss mest.
Monika Oswaldsson