Ni skyller på fusk – vår Selma får lida

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2016-09-16 | Publicerad 2016-09-09

Fyraåringens pappa: Regeringen smutskastar företagen och oss för att kunna montera ner LSS

Efter ett nytt beslut drog Försäkringskassan ned fyraåriga Selmas assistans från 66 timmar i veckan till fem. Vad som nu sker  är en systematisk nedmontering av LSS, skriver Jonas Lundmark, pappa till Selma.

DEBATT. Socialdemokraterna driver en funkofobisk politik och därför har de förlorat min röst.

Förstå mig rätt, alla socialdemokrater är inte funkofober. Flera av mina närmaste vänner är sossar och ingen av dem hyser, så vitt jag vet, något hat mot människor med fysiska och/eller psykiska funktionsnedsättningar. Och även jag har varit sosse emellanåt. När Socialdemokraterna vann senaste valet drog jag en lättnadens suck, äntligen hade vi ett välfärdsparti i regeringen – och kanske skulle jag slippa ligga vaken på nätterna och oroa mig över min dotters oklara framtid. Läget har dessvärre blivit mycket sämre.

I slutet av oktober 2015 lät finansminister Magdalena Andersson (S) meddela att det utökade flyktingmottagandet skulle bekostas med bland annat neddragningar i assistansersättningen. Sveriges två svagaste grupper ställdes mot varandra – nyanlända asylsökande och gravt funktionsnedsatta.

Självklart ville inte regeringen reta upp väljarkåren med breda skattehöjningar för att bekosta flyktingmottagandet. Vrid upp skattetrycket och slopa RUT och ROT och du leker rysk roulett om regeringsmakten nästa val. Och de asylsökande går inte att skicka tillbaka till de brinnande krigshelveten de flytt ifrån.

Så då återstår en förhållandevis liten grupp som kostar väldigt mycket pengar. Eller ja, det beror så klart på hur man räknar. 87 procent av ersättningen går till cirka 80 000 assistenter som i sin tur betalar skatt. Vinstmarginalen hos de privata assistansbolagen ligger i snitt på 3,5 procent, det vill säga 4,5 procent lägre än det vinsttak regeringen vill införa för privata välfärdsföretag. Här finns, med några undantag, ett tusental företag med knappa, om några, vinstmarginaler. En stor del av kakan är också icke-vinstdrivna kooperativ och bolag som styrs av brukaren själv eller hens anhöriga.

När folk hör om enskilda fall där barn och vuxna förlorat sin assistans blir de arga. Man tror att dessa olyckliga satar är undantagsfall och att systemet i stort fungerar. Så är inte fallet. Vad som nu sker bakom stängda dörrar är en systematisk nedmontering av assistansbranschen och därmed frihetsreformen LSS.

Rättfärdigandet går via en smutskastningskampanj där assistansbolag och brukare misskrediteras som fuskare och kriminella. Assistanshärvan i Södertälje var den finaste present Socialdemokraternas spinndoktorer kunde få.

Barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér är oförmögen att medverka i media och prata om LSS utan att i samma andetag nämna ”de skenande kostnaderna” och ”assistansfusket” - som enligt henne är 9–15 procent av all utbetald ersättning. Hur de siffrorna stämmer överens med vad Försäkringskassan faktiskt krävt i återbetalning, det vill säga 0,16 procent år 2014, är en gåta. Men mörkertal går lätt att fantisera ihop. I en debattartikel i DN gjorde Försäkringskassans Ann-Marie Begler och Adriana Lender en väldigt missvisande liknelse och jämställde assistansfusk med fortkörningar:

”Hur många fortkörningar begås? Och hur många av dessa åker fast? Hur många av de brott som anmäls är möjliga att lösa? Medför det att vi tror att alla dessa brott inte har ägt rum?”

Liknelsen hade varit mer träffande om alla vägar i Sverige haft en fungerande fartkamera var hundrade meter med tanke på alla bevis brukaren måste tillhandahålla handläggaren på Försäkringskassan innan hen får någon ersättning.

För att min dotter skulle få sina timmar krävdes intyg från neurolog, lungläkare, nutrition och habilitering. Vi var tvungna att redovisa hela hennes dag minut för minut – exakt hur lång tid varje moment tog. Dessutom besökte handläggaren både hemmet och förskolan och träffade min dotter flera gånger.

Fråga vilken familj som helst med assistans och jag lovar, ingen kan förklara hur Åsa Regnér kommit fram till dessa procent.

Hur vill regeringen och Försäkringskassan ta itu med fuskarna? För det första kom en direkt uppmaning från regeringen i 2016 års regleringsbrev: ”Försäkringskassan ska bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen.” Verktygen man har till sitt förfogande är att hitta nya tolkningar på gamla domar från Förvaltningsrätten. Det som drabbat min dotter, och många andra brukare, är att Försäkringskassan inte längre anser att egenvård är assistansberättigande. De baserar detta på en fyra år gammal dom (HFD 2012 ref. 41) rörande en brukare som nekades assistans till varma bad och massage. Begreppet egenvård har de sedan applicerat på dem som får sondmatning via gastrostomi.

Kortfattat: hade min dotter matats via munnen hade det räknats som grundläggande behov och behållit sin assistans, men då hon inte längre är kapabel att inta föda, dryck och medicin oralt så går assistansen bort.

Fundera över detta och vilka val föräldrar till gravt handikappade barn kan tvingas att göra i framtiden. Ska deras barn få det mest humana och medicinskt riktiga, eller ska föräldrar fortsätta att torka upp oräkneliga spyor och forcera in födan och medicinen i onödan? På slutet, innan gastrostomin, kräktes min dotter nästan varje gång hon fick sin livsnödvändiga medicin, vilket var två gånger per dag. Hon fick sitta i badkaret och efter att jag sprutat in vätskan var jag tvungen att hålla ihop hennes käkar för att kräkreflexerna inte skulle sätta i gång.  Jag vill aldrig tvingas utsätta min dotter för en sådan misshandel igen.

Att den rödgröna regeringen driver en sådan aggressiv politik mot assistansberättigade är att närmast betrakta som funkofobisk – även om motivet inte är hat utan maktpolitiskt.

Om inte Socialdemokraterna, med stöd av Miljöpartiet, slutar med den här smutskastningen av och försämringen för handikappade och den apparat som omger dem, och allvarligt börja fundera på andra sätt att få in pengar till statskassan, så är det omöjligt för mig att ge dem min röst. För det finns ett ord för det som pågår nu – förtryck!

Jonas Lundmark, pappa till 4-åriga Selma som är beroende av assistans och i Försäkringskassans senaste bedömning gått från 66 assistanstimmar till 5.

Läs ministerns svar: Lagen ska ses över – samhället ska ge stöd

Läs Jonas Lundmarks slutreplik: Situationen är akut – dra i nödstoppet

Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.