Mediedreven alltid hårdare mot kvinnor
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2012-08-24
Debattören: Om Mona Sahlin hade varit man skulle hon ha blivit statsminister
”Vem vill vara politiker?” frågade Aftonbladet i en angelägen debattserie för en tid sedan. Vill – eller vågar? Med vetskapen om det höga personliga pris man kan få betala, finns det skäl att vara orolig över vem som i framtiden vågar. Jag var pressekreterare åt Mona Sahlin under Toblerone-affären 1995 och kan konstatera att hon mer än kanske någon annan politiker fått känna på hur det är att genomleva ett mediedrev.
Mona Sahlin var i mitten av 1990-talet en av Sveriges populäraste politiker. Urstark. Erfaren. Fylld av energi och lust till politiken. En bländande kommunikatör. Hon ansågs av de allra flesta som den mest kvalificerade för uppdraget som statsminister. Ingen man vågade öppet utmana henne. Men i det fördolda fanns starka fiender. Efter fem veckors skoningslös mediejakt var mångas dröm om en kvinna som statsminister släckt.
Man kan kalla upprinnelsen till affären för naiv, onödig eller dum. Man kan också kalla det som beskrevs i medierna för orättvist, ohederligt och oproportionerlig. Valet är ditt. Är det här gränsen går för en kvinna som utmanar männen om den yttersta makten?
Under drygt 140 år har en enda kvinna utmanat om statsministerposten, men Mona Sahlin kördes sönder och samman i Sveriges största mediedrev någonsin. I över fem veckor jagades hon. Tidningen Expressen hade Mona Sahlin i svarta rubriker på löpsedeln sju dagar i rad och när affären pågick som värst ägnade våra etermedier nästan tre och en halvtimme under en och samma dag åt affären.
Att en persons varumärke ska gå oskadat genom ett sådant mediedrev är naturligtvis helt osannolikt. I politiken, där det personliga företroendet är viktigt, är sådana skador oerhört allvarliga.
Att makten granskas är ett fundament för demokratin. Realtids-journalistiken och drevjournalistiken reser dock ett antal frågetecken. Det viktiga tycks nu vara låga produktionskostnader, dramatik, och att medie-före- tagen stärker sina egna varumärken, snarare än fullgör ett demokratiskt uppdrag. Hur många fick veta att det faktiskt inte var förbjudet att använda kontokortet för privat bruk? Hur många fick veta att Mona Sahlin inte hade några betalningsanmärkningar? Tyvärr inte många. Dessa fakta passade inte in i drevets dramaturgi.
Den vanligaste frågan jag fått under dessa år är om jag tror att detta hade hänt om Mona Sahlin varit man. Mitt svar är nej. Kvinnor och män behandlas olika i medierna och i politiken. En övertygad och handlingskraftig feminist hade förändrat Sverige för alltid. Det visste hennes motståndare.
Kan en kvinna säga att hon vill söka makt, eller är det en dödssynd? Varför recenseras kvinnors kläder, men inte männens? Varför får en kvinnlig vice statsminister frågor om barnhem inför ett statsbesök när männen får frågor om statsskick och mänskliga rättigheter? Frågorna man kan ställa sig är många.
Har detta någon betydelse för den stora frågan: Varför har vi sedan år 1876, då statsministerämbetet inrättades, aldrig haft en kvinna som statsminister? Vi behöver en bred debatt om manligt och kvinnligt i politiken och om drevjournalistikens inverkan på vår demokrati. Jag hoppas innerligt att det finns kvinnor, och för den delen också män, som fortfarande vågar tänka tanken om en kvinna som statsminister i Sverige. Även om priset för en karriär i politiken kan vara väldigt högt.
Mikael Romero