Kvacksalvarna luras om nätberoende

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2014-02-16 | Publicerad 2014-02-14

Nätforskare: Lösningen verkar alltid vara en behandling hos den som utfärdat varningen

Det finns få tillfällen som får en nätforskare som mig att sucka så högt och så ljudligt som när diskussionen om internetberoende dyker upp igen. Jag skriver igen, för det här är något som återkommer med alltför jämna mellanrum.

I veckan var det dags igen. I morgon-tv fick vi höra att det var en tydlig varningsflagga om man fipplade med mobilen medan man gick. Då befann man sig i riskzonen, enligt en självutnämnd nätberoendeterapeut. Samma terapeut förklarade i ett radioprogram någon vecka tidigare att samma varningsflagga borde hissas om man använde mobilen som väckarklocka eller som sällskap på toaletten. Låt mig gissa att näst intill alla som läser den här tidningen känner igen sig på någon av ovanstående punkter.

Poängen med en sådan förenklad, och samtidigt alarmerande, initialdiagnos är att problembeskrivningen stämmer in på de flesta. Lite som ett inverterat horoskop, som meddelar att vi alla troligtvis är lite beroende. Vissa kanske mer än andra, förstås. Och lösningen är alltid en behandling hos den som utfärdat varningen.

Jag har tidigare kallat den här typen av verksamhet för kvacksalveri, bland annat här på Aftonbladets debattsida för drygt ett år sedan. Jag menar, utan tvekan, att det här är solklar humbug-verksamhet. På frågan varför är svaret enkelt. Om samma person utan någon som helst substans definierar ett problem och därtill erbjuder sig att sälja lösningen, då bör man dra öronen åt sig. Det beroendecharlatanerna kränger är inte något slags hjälp för den som har svårt att slita sig från mobilen, det är vad man brukar kalla ormolja. Det är helt enkelt hittepå, utan något slags vetenskaplig förankring över huvudtaget.

Så här ligger det nämligen till. Det talas även i forskningen om exempelvis "maladaptivt" eller "problematiskt" användande av exempelvis datorspel eller internet. Men de studier som gjorts är rätt ense om att det inte är nätet som är problemet. Datar man så mycket att man inte längre sover, äter eller tar hand om sig själv är det förstås ett bekymmer. Men internet är då en del av symptomen på något annat.

Orsakerna till vad som bedöms vara överanvändande kan skilja. Det kan röra sig om något slags depressionsproblematik. Det kan också röra sig om koncentrationssvårigheter eller det man slarvigt kallar bokstavsdiagnoser. Om så är fallet krävs förstås ofta behandling, men helt annan än det kvacksalvarna vill kränga.

Många studier visar dock på något som är viktigt att ta fasta på. De menar att en stark bakomliggande orsak till problematiskt användande av internet verkar vara bristande socialt stöd. Alltså att de personer som sitter för mycket vid datorn gör det eftersom de där finner en trygghet man kunde ha hoppats att de funnit även i köttet, bortom datorn. När det gäller unga, som ofta pekas ut att vara i riskzonen, innebär det exempelvis att de saknar den vuxennärvaro de behöver - och istället söker stöd på annat håll. Ärligt talat ska vi nog vara glada att det då rör sig om just internet.

Det här är superintressant, och borde tas fasta på. Det innebär lite krasst att det olika föreståsigpåare och hobby-experter menar är ett internetberoende egentligen är ett sökande efter trygghet. Och att den tryggheten återfinns där det finns folk som lyssnar på en är kanske inte så konstigt.

Att kalla våra unga beroende och sjuka när de behöver stöd av engagerade vuxna är därför direkt oansvarigt. De enda vinnarna i en sådan diskussion är kvacksalvarna. Förlorarna är alla vi andra.

Marcin de Kaminski