Vi är trötta på att gömmas undan

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2014-06-06

Transkvinnan Johanna: Verkligheten för transkvinnor i fängelser ser sällan ljus ut

Förra veckan hände något speciellt. Den öppna transkvinnan Laverne Cox fick ta plats på den prestigefyllda framsidan av tidningen The Times.

Och hon gjorde det med orden: ”Det är revolutionärt  när en transperson väljer att bli sedd och synlig i en värld som säger till oss att vi inte borde finnas till”.

Just nu pågår en revolution. Men istället för röda fanor så vajar en blå, rosa och vitrandig flagga i leden av transpersoner som nu kräver rätten att kunna existera på samma sätt som alla andra utan att behöva gömma sig i cisnormen, alltså den förtryckande, gamla idén om att ens så kallade ”biologiska” kön, eller ens genitalier alltid ska bestämma om man är ”man” eller ”kvinna”.

Lavene Cox spelar en transkvinna i kvinnofängelseserien Orange is the new Black. Detta är märkligt nog ovanligt - för annars brukar cispersoner alltid få de rollerna. Cox karaktär heter Sohia Burset, en transkvinna som med hjälp av försäkringsbedrägerier finansierat sin könskorrigering.

Hur upplyftande det än är att en transkvinna äntligen får spela en sådan här nyanserad roll, får vi inte glömma att verkligheten för transkvinnor i fängelser sällan ser ljusa ut.

Just nu sitter till exempel en 16-årig transtjej i isolation i ett vuxenfängelse i Conneticut, USA. Jane Doe, som hon kallas för att skydda hennes identitet, är inte dömd eller ens anklagad för några brott. Hennes fall har väckt ilska och engagemang under hashtaggen #justiceforjane. Och runt om i världen sitter transkvinnor fängslade i fängelser avsedda för män.

Vår kamp för att helt naturligt tilldelas samma mänskliga rättigheter och respekt som alla andra har pågått länge. 1969 var transpersoner de som startade ett upplopp utanför The Stonewall Inn för att de var trötta på orättvisor och att bli trakasserade av polisen. Ett upplopp som sedan den framväxande gayrörelsen approprierade som sitt eget. Transrörelsen är numera vana vid att slängas under tåget som ett förhandlingskort. Att könsidentitet eller könsuttryck inte finns med under den så kallade hatbrottslagen är bara ett exempel på hur vi förbises. Då skall en komma ihåg att just transpersoner är den grupp som utsätts för hat och våld i allra högsta grad.

Men nu händer det saker. Vi transpersoner kräver respekt, inte bara att accepteras. Vi kräver att kunna vara oss själva utan att behöva smyga och smussla med vår bakgrund. För alla de historier vi som individer bär med oss är något vi borde få vara stolta över. Vi har överlevt, vi har genomlevt hat, förakt, oförståelse och rent av förföljelse. Erfarenheter världen borde ta tillvara istället för att slänga bort.

Därför vill jag se fler öppna transpersoner i mediabilden, på tv och i radio utan att de behöver talas om och felkönas av programledaren - av den enkla anledningen att de också är programledare.

Jag vill se komediserier på tv där transpersoner medverkar utan att transpersoner är själva skämtet. För det börjar bli tröttsamt när serier som "2 ½ män" hånflinar åt någon som ”legat med en man” om de träffar en transkvinna. 

Jag vill se politiker som är öppna transpersoner. Jag vill se oss existera i alla de roller vi faktiskt redan har i ert cissamhälle, fast som öppna och respekterade transpersoner.

Vår kamp är inte ny, men vi börjar bli många nu, och vi börjar få en styrka vi tidigare inte haft. 

Det pratas om oss som den nya människorättsrörelsen. Revolutionen som började för så länge sedan tar ny fart tack vare internet och går in i en annan fas. På sociala medier bygger vi nätverk. För nu är vi inte längre osynliga och vi kommer aldrig att glida undan i skuggorna igen.

Johanna Marseille

bloggar och twittrar som The Mega Bitch