Villalivet är en mansfälla
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2011-03-13
Nanok Bie: Jag kramar hellre mina barn än klipper gräs när jag är ledig
I en färsk undersökning ansåg 30 procent av svenskarna att det är viktigt att ha ett hem som imponerar på andra. Alltså inte som man trivs i, utan som ”imponerar” (och det var inte bara i Stockholm).
Föreställningen om bostaden som någon slags helgedom genomsyrar allt mer vårt samhälle. Det ska inte bara vara ljust och fräscht och teppanyakihällar i varje hörn, det ska också vara perfekt städat från taknock till entrégrind, gräset klippt, takplattorna lagda.
Stockholmsfamiljen satsar sina oroliga amorteringar på villan i närförort och förutom att paret måste jobba 80 timmar i veckan för att få ihop till alla kostnader, inklusive barnens moderiktiga kläder och aktivititetsavgifter, så måste hemmet också dofta Ajax varje dag. Man vet ju aldrig när grannen kommer och ringer på.
Jag har själv prövat villalivet. Och visst. Gillar man att åka bil till allt, att se ut över ett fullständigt dött landskap (var gömmer sig alla villaägare, framför LED-tv:n?) och att tillbringa vilotimmarna bakom gräsklipparen eller under diskbänken så är det ett utmärkt livsval.
Trots att det är livsfarligt att som man uttala sig om jämställdhetsfrågor (jag är rädd i detta nu) vågar jag dessutom påstå att villalivet är en riktig mansfälla.
Traditionellt har ju hemmet setts som ett kvinnofälla, men med dagens millimeterjämställdhet sköts städ/disk/mat/tvätt lika inom parförhållandet. Biltvättandet, avloppsrensningen, borrandet, däckbytet, byggprojektet, gräs/snö-röjningen, vedhuggningen och lådbärandet, däremot, är fortfarande mannens domäner. Och antalet sådana sysslor blir tveklöst fler i förortsvillan än i hyresrätten inne i stan. Baka bullar kan man göra lite var som helst, men takplattorna lossnar inte på nedre botten över gård.
Egentligen är det ju inget fel på villan som idé, det är samhällsklimatet med bostaden som ”ett sätt att leva” som har ställt till det.
Duktigheten har blivit en folksjukdom. Många människor kan inte prata om någonting annat än allt det duktiga de gjort under veckan. Att exempelvis vilja ligga ner och bara vila är numera någon slags hädelse. Du ska vara lönsam, lille vän. Och hemmet är ditt bevis.
Men tycks det inte koka lite bakom tapetklistret? Krogshower om bostaden och tv-serier som ”Solsidan” är inte bara på skoj, det finns en ilska bakom de nya folknöjena. De ständigt aktuella mans- och kvinnorollerna är på glid.
Jag menar inte att mannen ska tvinga sin kvinna att byta två av bilens däck. Men kanske måste vi börja vara lite mer försiktiga med hur vi vill att livspusslet ska vara konstruerat. Tid är inte pengar eller yta, det är bara tid.
Nej, helgad vare hyresrätten. När listerna lossnar ringer jag bara fastighets-Anders, som inte tar betalt per timme när han i blåställ knäböjer för att laga mitt hem. Och jag kan i?stället ägna de få lediga timmarna jag har efter jobb, räkningar, tvätt, disk och städ till att krama och leka med mina barn, eller kanske träffa en vän.
Nanok Bie