Karin Svanborg-Sjövall: Kapitalet tystar inte vinstkritiken inom S
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2013-03-26 | Publicerad 2013-03-25
Suhonen demoniserar motståndarna i stället för att debattera sakligt
För den som är politiskt intresserad finns en avgörande fördel med att arbeta för en tanke-smedja i stället för ett parti: man behöver inte vinna val. Att döma av förslaget om att hålla en folkomröstning i frågan om privat driven välfärd (AB 20/3) är detta något som Daniel Suhonen, chef för den fackligt finansierade tankesmedjan Katalys, är väl medveten om. Den radikala strategin är också fullt begriplig utifrån det uppdrag han har fått av de så kallade F6-förbunden inför den kommande socialdemokratiska kongressen – att vrida politiken till vänster.
Samtidigt förbryllar argumentationen, av just den anledningen. Suhonen har på senare tid gått från att vara ideologisk grindvakt till att bli självutnämnd valgeneral. Det är inte utan ironi att den som mest kraftfullt fördömer de stora partiernas ängsliga ringdans ständigt stödjer sig på en opinionsundersökning för att motivera en omvälvande – och för välfärden för- ödande – politisk nyorientering. Efterfrågepolitik brukar ju annars avfärdas som populism?
Har man ambitionen att riva upp tjugo års valfrihetsreformer, omöjliggöra en hel tjänstesektor och utsätta hundratusentals brukare för risken att tvingas byta skola, vårdcentral eller äldreboende bör man kanske ha mer på fötterna.
Av detta ser vi dock lite av i Daniel Suhonens ihärdiga lobbyarbete inför S-kongressen. I stället för sakliga argument får vi höra att samhällets beredskap är god när de verksamheter som Suhonen intygar kommer stå kvar efter ett vinstförbud kanske ändå måste kommunaliseras. Rena rättssäkerhetsaspekter hånas. Hur en redan ansträngd välfärd skulle påverkas av att enorma resurser försvann när riskkapital och privata investeringar drog sig ur framgår heller ingenstans.
Men nu är det inte i första hand med argument som Katalys arbetar. I stället handlar det om att demonisera meningsmotståndaren – inom såväl som utanför arbetarrörelsen. Det är en sällsam känsla att vakna en morgon och plötsligt tillhöra ett ”välfärdsindustriellt komplex”!
Att många inom vänstern fortfarande inte begriper att företag eller näringslivsorganisationer har samma rätt att göra sig hörda i den politiska debatten är, i och för sig, ett underbetyg för vår opinionsbildning. Men man får anta att en förändring på den punkten sitter långt inne. ”Övermakten” från det ”organiserade kapitalet” är alltjämt en av socialisternas käraste snuttefiltar när folk eller politiker inte gör som de vill.
Men konstigast är nog ändå att Suhonens uppenbart orimliga påståenden nästan aldrig ifrågasätts utanför de egna leden heller. Hur, exakt, menar Katalys att välfärdsföretagarna ”köper” sig stöd? Hur ”tystar” jag, eller Svenskt Näringsliv, någon från att uttrycka en vinstkritisk åsikt?
Inte minst den senare frågan är intressant, med tanke på att Suhonens taktik i så stor utsträckning har gått ut på att kulakstämpla socialdemokrater som inte håller med honom. Genom att namnge och brännmärka personer som har gått från politik till näringsliv, eller som bara står upp för den blandekonomiska modell som alltid har varit den socialdemokratiska, höjer han risken för pragmatiska partimedlemmar att tycka annorlunda.
Det är en helt annan typ av ideologisk debatt är den som förs i det borgerliga lägret, även om den kan vara nog så hård. Men kanske är det så det brukar gå till i de sex fackförbund som betalar Suhonens lön?
Karin Svanborg-Sjövall