Förvirrad diskussion om censur på nätet

Skriv hur hetsigt du vill, men bli inte sur om din kommentar tas bort.

Som bloggare och bloggläsare ser man ganska ofta att det hojtas upprört om censur på nätet. Nej, inte om att Kina ställer orimliga och obehagliga krav på Google. Inte om andra totalitära stater som förföljer bloggare, blockerar sociala medier och håller järngrepp om alla informationsflöden.

Det handlar om kommentarcensuren. Överallt där man kan kommentera artiklar eller bloggar blir folk mycket arga om det de skriver tas bort oavsett om det beror på att de bryter mot tydligt uttalade regler, eller på skribentens godtycke och ovilja att bli emotsagd. Och då börjar det skrikas censur och hänvisas till allehanda diktatorer och diktaturer. Det kränker allas vår lagstadgade yttrandefrihet! Det är oacceptabelt! Och alldeles säkert är det ett uttryck för en större konspiration som vill undertrycka sanningen och friheten!

I allmänbildningens namn: Nä. Det är inte censur.

Censur är förhandsgranskning av text, film, tv eller liknande, framför allt av någon myndighet eller annan maktutövare, för att förhindra att viss information sprids. Notera: Fenomenet är censur oavsett om något faktiskt censureras eller inte. Det är förhandsgranskningen som är grejen.

Censur är inte att kommentarer raderas i nätartiklar eller blogginlägg.

Men! Men! Det finns ju ställen där kommentarer förhandsgranskas! Det måste väl åtminstone vara censur! Nä, inte det heller. Sorry. Yttrandefrihet betyder inte att vi har rätt att säga precis vad som helst, precis när som helst, till precis vem som helst. Man har rätt – med vissa undantag – att säga det, men man har ingen rätt att göra det hos en privat aktör eller en privatperson. Lika lite som någon får klättra in genom fönstret hos grannen och bröla sina åsikter.

Även om man kan tycka att alla tidningar borde publicera fler insändare och brev så är har man inte rätt att kräva att det ska vara så och detsamma gäller på nätet. Webbsidor och bloggare har rätt att radera varenda kommentar, om de vill. Det är dock få som gör det, vilket väl är bra.

Däremot kan vi skriva det vi tycker på egna bloggar, där vi också kan skriva om censurfittor och fascistfasoner så mycket vi vill. Så länge man inte bryter mot svensk lag eller råkar ut för arbetsgivare med synpunkter kan man säga i princip vad som helst. Och där, kära vänner, har vi vår yttrandefrihet.

Det blir lite konstigt att skrika censur i ett land där det finns fantastiska privilegier och möjligheter att uttrycka sig. Vi får fritt demonstrera i det offentliga. Hur mycket det än tjatas om tillstånd, så har polisen faktiskt begränsade möjligheter att vägra ge tillstånd.

Vi kan sprida flygblad och tidningar och reklamknappar, och vi kan ställa oss på en låda och hålla nästan precis hur vansinniga tal vi vill.

Vi kan förfoga över – i stort sett – hela internet efter eget ­huvud. Vi kan mejla och blogga och publicera filmer och bilder. Att då yla om censur för att någon, rätt eller inte, raderar en bloggkommentar är futtigt och ovärdigt – och felaktigt.

Följ ämnen i artikeln