Jag är stolt över att få läsa upp namnen
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2015-06-10 | Publicerad 2015-06-08
Debattören: Vi har inget att be om ursäkt för på välkomstceremonin
Vi fyller i Migrationsverkets blankett online, den för att ansöka om svenskt medborgarskap. Det tar tid, för det är många uppgifter som ska dubbelkollas, exakta datum för flyttlass mellan länder, inkomstuppgifter från Skatteverket och så vidare. Vi planerar för festen vi ska ha när han äntligen får sitt medborgarskap, på samma sätt som hans vänner firat.
Inför nationaldagen har jag listan med namn framför mig. Till Ludvika kommun har vi fått 99 nya medborgare. 39 av dessa har tackat ja till kommunens välkomstceremoni där vice ordförande för kommunfullmäktige; Sten G Johansson, ska hälsa våra nya medborgare välkomna med en fotobok från vår kommun, och en liten flagga. Det är mitt jobb, och har varit i tre år, att läsa namnen på de nya medborgarna. ”Tänk”, säger sambon, ”den dagen jag får mitt medborgarskap, och du läser mitt namn. Insha allah”.
Jag läste Somar Al Nahers gästkrönika i Aftonbladet. Hon skriver att ceremonin är ett hån. Att vi liksom delar ut pris för att gratulera till den svåra kamp som asylprocessen innebär äntligen är över. Att vi borde be om ursäkt i stället. Jag läser det och försöker förstå, men det är svårt.
Det blir inte bättre när Tobias Billström klantar sig rejält och skriver att Somar borde vara tacksam över att hon och hennes familj fick stanna i Sverige. De är totala motsatser, och för mig är båda delarna lika absurda.
När min sambo vaknar på nationaldagsmorgonen frågar jag honom varför han vill ha svenskt medborgarskap. Varför det är så viktigt för honom. För att vara som alla andra, svarar han. För att få vara en del av Sverige. En svensk.
Förra året höll Maria Strömkvist, vårt kommunalråd, högtidstalet före välkomstceremonin. Hon talade mycket om hur främlingsfientligheten letat sig in överallt. Jag tänkte då, och fortfarande, på hur viktig ceremonin är, hur den känns som ett ställningstagande mot rasismen med tanke på att vi i riksdagen har ett parti som enligt sitt eget program anser att den som själv ser sig som svensk, eller ses som svensk av andra, är svensk. Vi tar upp de nya medborgarna på scenen och tydliggör att nu är du också svensk, och vi är glada över att du är här, oavsett vad främlingsfientliga politiker anser.
På eftermiddagen är det molnigt och blåsigt, men mellan varven kikar solen fram. Vi står på scenen, jag läser namnen och Sten skakar hand, säger: välkommen! När alla medborgare står på scenen tar de emot en stor applåd, och en av männen kliver fram. Han ber om ursäkt för sin svenska som han anser brister, men vill ändå försöka säga något. Han säger att hur vi tar emot människor i Sverige, att vi ger dem ett svenskt medborgarskap, är för honom ett bevis för att vi älskar honom (och hans likar) lika mycket som vi älskar svenskar. Vi lever med respekt för varandra, en respekt som saknas i många delar av världen och tvingar människor att fly.
Asylprocessen är inte perfekt. Det är den inte i något land. Men vi gör vårt bästa, vi öppnar upp och försöker hjälpa till. Flera personer som i dag mottog flaggan på scenen känner jag igen, och jag kände mig stolt över att få läsa deras namn. Vad är det meningen vi ska be om ursäkt för? För mig är det en självklarhet att ta emot människor som söker skydd, inget någon behöver vara tacksam för. På samma sätt är det en självklarhet att man ska fira när den sista etappen är avklarad och man har sitt medborgarskap. Jag önskar att både Somar och Billström hade varit med i Ludvika idag.
Sandra Christiansen
Namnuppläsare och platsansvarig vid Bergsmansgårdens asylboende.
Svensk medborgare sedan 12 års ålder.