Askmolnet lockade fram MP:s brist på solidaritet

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-04-23

Handelsminister Ewa Björling: Miljöpartiet står för en obehaglig form av antiglobalisering och ekonomisk nationalism

”Vulkan i avlägsna Island skadar Kenya” rapporterade landets största tidning Daily Nation redan den 17 april. De hade även kunnat berätta att det finns ett parti i norra Europa som tycker att det här i grunden är en positiv utveckling, svenska Miljöpartiet.

Bara någon dag efter det att Eyjafjallajökull börjat sprida sin aska över Europa, och stora delar av luftrummet stängts, hade 5 000 människor i Kenya förlorat sin dagliga inkomst. I huvudstaden Nairobi låg tusentals ton blommor och grönsaker som skulle ha sålts i de europeiska butikerna kvar i lagerbyggnaderna.

Det kan tyckas som ett lyxproblem för oss i Europa att det ganska snart efter utbrottet uppstod en brist på sockerärtor, exotisk frukt och vissa snittblommor i våra affärer, eller att vi inte kom iväg på den där safariresan som vi sett fram emot så länge.

Konsekvenserna för oss här hemma ska förvisso inte underskattas. Tusentals människor som strandsatts runt om i världen har vittnat om de svåra prövningar som de gick igenom i sina försök att ta sig hem igen, flygindustrin blöder och vid ett mer utdraget förlopp kan den här typen av avbrott hota såväl import och export som svenska arbetstillfällen.

För de 150 000 småbönder som producerar de grönsaker vi vanligtvis importerar från Kenya, för blomsterodlarna i Etiopien, jordbrukarna i Zambia, eller de tusentals människorna i Tanzania som arbetar vid turisthotellen, kan ett handels- och resestopp däremot snabbt bli en fråga om att ha mat för dagen eller inte.

Globaliseringen och den internationella handeln har varit avgörande för att hundratals miljoner människor kunnat lyftas ur fattigdom runt om i världen de senaste decennierna. De flesta håller säkert med om att det här är någonting bra. Därför är det beklagligt att det finns partier som vill lägga hinder i vägen för att utvecklingen ska kunna fortsätta.

I Sverige leds attackerna av Miljöpartiet. De tycks för det första överhuvudtaget inte vara av åsikten att människor eller varor ska transporteras med flygplan. Med hjälp av riktade skatter vill de se till att det blir dyrt att flyga inom EU, och ännu dyrare att flyga vidare ut i världen.

Istället för att ta till sig av det faktum att de afrikanska länderna förlorat uppemot 450 miljoner kronor i utebliven handel efter bara några dagars sammanbrott, vilket Världsbanken kunde berätta om i går, skruvar Miljöpartiet istället upp sina krav på straffavgifter riktade mot flyget. Målet är fortfarande att inrikesflyget söder om Sundsvall vara avskaffat år 2020. Frågan är vad nästa steg blir.

En andra åtgärd som riskerar att slå hårt mot fattiga människor och länder, inte minst i Afrika, utgörs av det ensidiga fokus som Miljöpartiet vill lägga på lokalproducerade varor. Rimligen är inte målsättningen att slå ut fattiga bönder i Afrika, men det är en uppenbar risk att så blir fallet om deras gröna protektionism får slå igenom fullt ut.

Den påstådda solidariteten med världens fattiga är något som Miljöpartiet gärna vurmar för, och säkerligen tror sig stå bakom. Genom att lägga hinder i vägen för dem som vill köpa deras varor, eller besöka deras länder, verkar de trots detta i en helt annan riktning. För den afrikanska jordbrukaren gör det väldigt liten skillnad om argumentationen döljs i ett grönt skimmer eller inte.

Handel kräver transporter. Dessa ska givetvis bära sina egna miljökostnader, och de skall utvecklas för att bli mer hållbara. Att däremot vara emot transporter per se, det är en obehaglig form av antiglobalisering och ekonomisk nationalism. Det är ett hot, inte bara mot vårt eget välstånd utan även mot arbetet för att minska fattigdomen.

På samma sätt som vi behöver en ringled runt Stockholm för att lastbilar inte ska behöva köra rakt igenom staden, behöver vi flyget för vissa transporter, och sjöfarten för andra. Hur gärna vi än skulle vilja ersätta vissa transportmedel med kollektiva färdmedel, så kan paprikan och rosorna inte ta tunnelbanan eller bussen från Lusaka eller Luanda, lika lite som maskinreservdelarna kan ta bussen från Slussen till Hudiksvall.

Jag vill göra det enklare och lättare att handla, genom en utsträckt frihandel och en bättre fungerande fri rörlighet för människor. Det handlar om att ta strid för viktiga frihandelsavtal, om att reformera EU:s handelsstörande jordbrukspolitik och om att ta bort krångliga regler som hindrar människor i fattiga länder från att exportera sina varor till EU. Det handlar även om att med hjälp av handelsrelaterat bistånd stärka våra partnerländers förmåga att agera på världsmarknaden, bland annat genom en bättre infrastruktur.

Eyjafjallajökull har givit oss en beklaglig, om än säkerligen välbehövlig påminnelse om hur skör utvecklingen ser ut i många delar av världen, och hur viktig kampen för att hålla handeln öppen och fri är. Det är olyckligt att Miljöpartiet inte kunnat ta till sig av den lärdomen.

Ewa Björling

Handelsminister (M)