Pappor, ni måste bry er om barnen från början
Lisa tycker pappor ska ta hand om sina barn
Jag älskar barnfrågor, för jag är halvung och har själv inga ungar och kan därför kosta på mig att vara idealist. Typ mina barn skall aldrig få kolla på teve, de skall få leka med kottar bara. Så tänker jag på riktigt.
Nu på sistone har det pratats om pappor, eller snarare varför de aldrig är där. Varför tar papporna inte hand om sina sjuka barn? Det intresserar mig.
Och här är mina femtio öre: Allt går om man vill. Så åt helvete med dåliga ursäkter.
För pappa, ifall mamman till ditt barn dog, vad skulle du då göra?
a) Adoptera bort barnet.
b) Leja en öststatsbrud att ta hand om det.
c) Till största delen kirra biffen på egen hand.
De flesta väljer väl ändå alternativ c. Det vill säga, allt går att ordna om man bara vill. Så skälet till att papporna skiter i att ta hand om sina barn är alltså bara att de inte bryr sig tillräckligt mycket. Papporna råkar vara viktigare på jobbet än vad mammorna är på sina jobb, bla bla bla = Patriarkatet väger alltid tyngre än små nygryn, papporna ger upp och slänger bajsblöjan åt sidan för minsta lilla motstånds skull.
Hur mycket har ni tänkt ta hand om era egna barn? Till hälften? Eller till nästan 40%? Eller till en tredjedel – kanske ännu mindre?
Man behöver ju inte lära lilla älsklingen att pappa flyter iväg likt en död fisk med strömmen varje morgon. Man kan lika gärna lära lilla älsklingen att mamma och pappa är där lika mycket.
Enligt Kamratpostens undersökning vänder sig barnen hellre till ”ingen” än till ”pappa” när de har problem. Det är så fruktansvärt tragiskt. Men det behöver ju inte vara så. Pappan behöver inte vara ett haveri av kvalitetstid, pinsamma tystnader och regelrätta mutor. Pappan som bryr sig från början slipper dessutom klänga på offentliga byggnader iförd en Spindelmannen-dräkt från Buttericks. ”JAG VILL HA KONTAKT MED MITT BARN! PS. MAMMAN ÄR EN HORA!” Okej? Men hämta då för en gångs skull från dagis istället för att göra spektakel.
Jag tror inte att folk fattar vilken stor jävla grej det är med ett barn. Ungen är inte ett stycke formbar lera man knådar till, den är inte ett kärleksbevis. Den är sin egen, en helt självständig person. Vill du lära känna den personen eller, farsan? I sådana fall får du fan anstränga dig en smula. Och du, mamma: Släpp taget lite.
Lisa Magnusson, 27, skriver krönikor för Aftonbladets Debatt-sajt.
Läs hennes blogg här.