”Når målen om 195 år”

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-09-07

Maria Wetterstrand (MP) om centerns miljöpolitik: Maud Olofssons självgodhet riskerar Sveriges framtid och konkurrenskraft

REPLIK Om vi ska hinna rädda planeten vi bor på behöver vi en offensiv klimatpolitik nu. Med Maud Olofssons klimatpolitik kommer det att ta 195 år innan Sverige når dit forskarna säger att vi måste nå. Det är år 2205.

Grundproblemet är att regeringens klimatmål ligger långt under det forskningen menar krävs av oss. Man kan helt enkelt inte bli världsmästare på 100 meter om man tror att man har gått i mål efter 25 meter.

Sverige är lika lite världsmästare i klimatpolitik som vi är det i cricket. Eller ja, lite bättre är vi på klimatpolitik, men vi dalar på världsrankingen.

När det internationella nätverket för miljöorganisationerna, Climate Action Network, rankar länders klimatpolitik så har Sverige rasat från 10:e till 18:e plats. Sverige ligger nu inte bara efter länder som Tyskland och Storbritannien, utan också Indien, Kina och Sydafrika. Sverige har sjunkit i bedömningen av både den nationella och den internationella klimatpolitiken.

När krisen slog till valde många regeringar gröna krispaket, som satte fart på både jobben och miljöarbetet. Investeringar i järnvägar, bränslesnåla bilar, bättre avfallshantering, mer energieffektiva hus och stöd för förnybar energi blev del av krispaketen för att skapa nya jobb.

I Sydkorea har uppemot 80 procent av krispaketen gått till gröna satsningar, i USA tolv procent. Sveriges andel hamnade på blygsamma 1,6 procent. Medan FN skrev rapporter om behovet av en global Green New Deal så satt den svenska regeringen med armarna i kors och tyckte att miljöarbetet istället skulle bedrivas av enskilda människor.

Den mest synbara åtgärd den nuvarande regeringen gjort på fyra år är införandet av en miljöbilspremie. Annars har de mest pratat om saker som kanske ska göras senare.

När deras manifest nu lagts fram visar sig klimatfrågan bara vara tomt prat. Det behövs ingen mer klimatpolitik, vi är så bra ändå – lyder budskapet.

Några exempel på offensinva klimatinsatser som regeringen hade kunnat föreslå är: satsa 100 miljarder mer på nya järnvägsinvesteringar, gör bostäderna i miljonprogramsområden energismarta, inför branschprogram för miljöarbete i industrin, inför nettomätning av el så att fler kan producera förnybar el, satsa på ekonomiska morötter för en mer bränslesnål bilpark miljskatter som gör det dyrare att förstöra klimatet stöd utbyggnaden av förnybara drivmedel.

Listan kan göras mycket längre.

Maud Olofssons självgodhet riskerar Sveriges framtid och konkurrenskraft. När andra länder satsar på miljöomställning innebär det att deras företag växer och utvecklar ny teknik. De tar exportmarknader, skapar jobb och tjänar pengar.

Hur tror Maud Olofsson att det hjälper våra företag bli konkurrenskraftiga genom att vara mer energislösande än andra länders?

Varför ska Sverige fortsätta ligga långt efter på vindkraft och solenergi? Vad tjänar vi på att våra hus drar mer el än andras? På vilket sätt blir vi lyckligare av att ha långsammare tåg? Hur hjälper det glesbygden att vi fortsätter köpa mer bränsleslukande bilar än omvärlden?

Sverige hjälps inte av att vi låter resten av världen stå för de lösningar som också vi behöver. Vi har bland de bästa förutsättningarna i världen att bli ett verkligt föregångsland. Vi rödgröna har en politik för att börja det arbetet.

Den innehåller massiva investeringar i det som är långsiktigt lönsamt; i nya snabba tåg, i moderna energisnåla bostäder, i effektiv kollektivtrafik, i vindkraft, solenergi och bränslesnåla bilar.

Vi vågar också införa de styrmedel som tar oss bort från bensin och dieselberoendet. Den rödgröna politiken gör det lite enklare och billigare att leva miljövänligt. Samtidigt blir det lönsamt att driva företag som gör världen grönare.

Maria Wetterstrand, språkrör, Miljöpartiet de gröna