Ingen vågar längre göra bort sig i Almedalen

Det gäller att passa sig i Almedalen – bakom varje kalkstensmur gömmer sig en potentiell paparazzi, redo att dokumentera varje snedsteg.

Almedalsveckan är utspelens tid. Några dagar då alla ska komma med något fantastiskt förslag som ska rädda världen och opinionssiffrorna, något upprörande uttalande, eller en konstig manifestation – och det gäller ännu mer under ett valår. Och när alla nyhetsmedier jobbar direkt mot internet, när hälften av Sveriges journalister är på plats och andra halvan analyserar via Twitter och bloggar, får utspelen på gott och ont en mycket mer omedelbar genomslagskraft.

När Fi eldade upp massa pengar hade jag nog till exempel inte fått höra fullt lika många skämt om eldningsförbud, eller funderingar på om Schymans siffror stämde, om det inte varit för internet. Jag var ganska trött på dem vid dagens slut, men en del av diskussionen var helt klart intressant, och mer tillgänglig än den någonsin varit annars.

Samtidigt är Almedalsveckan också som ett Hultsfred (innan det lades ner, förstås) för politiker och journalister. Mer hotellrum än tält, men annars en liten yta där folk trycks ihop och till viss del låtsas vara där för musiken, alltså politiken, men egentligen bara vill mingla och dricka och göra oanständigheter i buskar. (Det kanske inte alltid är planen, men det blir lätt så. Har jag hört.)

Och det sägs också att för husfridens skull, så att säga, talar man inte särskilt mycket om det. What happens in Almedalen stays in Almedalen – i alla fall om du någonsin vill få en till intervju med en politiker som kanske kräktes på en snittbricka eller råkade ta fel på sin blonda make och en svartmuskig ungmoderat. Eller för den delen vill bli trevligt omskriven av en journalist som glömde bort det där med varannan vatten.

Visby har tagit till med hårdhandskarna och förbjudit alkohol och mingel i vissa sammanhang. Det ska handla om politiken, och det ska vara städat och ordentligt. Men frågan är om det inte är internet som kommer göra större skillnad än tusen förbud och regler.

Nu när alla är sin egen paparazzi, när alla snabbt kan berätta allt och backa upp det med bildbevis, kanske man inte vågar bete sig lika fritt och förfärligt. När allting kan bli en nyhet med tre sekunders varsel får man passa sig.

När varje händelse dessutom kan feltolkas, med flit eller av misstag, måste man akta sig lite till. När någon twittrar eller fotar något som de själva inte ser som känsligt – säg till exempel två personer som äter lunch tillsammans lite avsides, eller lämnar samma hotell – men som kan vara förödande antingen personligt eller professionellt, håller man sig kanske hellre inomhus.

Är det bra eller dåligt? Svaret är inte nödvändigtvis helt enkelt. Å ena sidan kan man tycka att det är positivt om folk ägnar sig åt väsentligheter, åt de saker som de påstås vara där för. Å andra sidan är det nog många som kan behöva en lite mer avslappnad miljö att få diskutera och umgås i, knyta nätverk och ladda för resten av året. En liten karneval där inga regler gäller.

Oavsett vilket måste jag erkänna att jag är ganska glad att det snart är över, så jag slipper det oändliga #almedalen-snacket på Twitter. Men jag kanske bara är avundsjuk.

Följ ämnen i artikeln