”Båda blocken vilseleder väljarna”
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-09-09
Pär Holmgren och Rikard Warlenius kallar klimatmålen kortsiktiga
Alliansen och de rödgröna anklagar just nu varandra för att vilseleda allmänheten i klimatpolitiken. Men faktum är att båda blocken vilseleder allmänheten genom att sätta för låga klimatmål. Inte ens de rödgrönas, skarpare, mål lever upp till vad som bör vara Sveriges andel av en överenskommelse som kan stoppa farlig klimatförändring.
Centerpartiets Maud Olofsson och Andreas Carlgren har i flera debatter mot miljöpartiets Maria Wetterstrand anklagat de rödgröna för att inte med konkreta åtgärder kunna backa upp en stor del av deras målsättning om att minska Sveriges utsläpp med 40 procent till 2020 (jämfört med 1990). Men Centerpartiets påstående, i den nya rapporten Klimatbluffen! Rödgröna klimatlöften utan täckning, att ”oppositionen sviker det egna vallöftet för klimatet redan innan valdagen”, saknar, om något, täckning.
Givetvis kan ingen idag veta om de rödgrönas målsättning till år 2020 kommer att nås, och ingen kan idag heller veta exakt hur stora åtgärder som kommer att behöva sättas in för att nå målet. Men vi vet att det rent historiskt är ovanligt med rena brott mot vallöften i Sverige. För oss som engagerade medborgare och civilsamhälle kommer det att vara betydligt enklare att pressa på för att de rödgröna ska hålla sina högre löften än att förmå Alliansen att kraftigt förbättra sina målsättningar – och leva upp till dem i praktiken.
Vi hade gärna sett att de rödgröna varit mer konkreta kring vilka satsningar som krävs och kommer att genomföras. I Cogitos nya rapport Klimatmålen inför verkligheten föreslås exempelvis ännu större satsningar på förnybar energi i Sverige och export av ren el till det kolberoende kontinentaleuropa. Men samtidigt måste Centerns argumentation betecknas som helt oseriös. Vad som avgör om ett klimatmål är rimligt är om det leder till att en alltför förödande klimatförändring kan undvikas. Att sätta målet måste vara första steget, att fylla det med åtgärder nästa steg, och att misslyckas är inget alternativ. Centern och regeringen gör tvärtom: De baserar sina mål på politiska önskemål, inte vetenskap. När regeringen exempelvis hävdar att det räcker att halvera de globala utsläppen till år 2050 för att klara tvågradersmålet befinner de sig visserligen i fint sällskap, eftersom alla G8-länder tycker likadant. Men enligt forskningsrören så är en halvering av utsläppen inte i närheten av klara tvågradersmålet. Att tro mer på G8 än på vetenskapssamfundet är om något att vilseföra allmänheten.
Men inte heller de rödgröna lyckas överbrygga klyftan mellan vetenskapliga och politiska mål. Varken Alliansens eller det rödgröna blockets klimatmål omfattar den vetenskapligt erkända målsättningen att koncentrationen av koldioxid i atmosfären bör stabiliseras vid högst 350 miljondelar. Det innebär att de globala utsläppen behöver minska med över 40 procent till år 2020 (jämfört med 1990), och i princip vara noll år 2050. Hur dessa omfattande reduktioner ska fördelas mellan världens länder är en tvistefråga, men industriländerna har gång på gång lovat att gå före. Ett förslag med anhängare både till höger och vänster är att per capita-utsläppen ska konvergera, så att alla, oavsett om de bor i USA eller Indien, har ”rätt” att orsaka lika stora utsläpp. Det innebär för Sveriges del att våra utsläpp måste minska med 62 procent till år 2020, långt över de 40-procentsmål som både Alliansen och de rödgröna säger sig eftersträva.
Per capita-principen kritiseras dock för att ingen hänsyn tas till i-ländernas höga historiska utsläpp; den globala uppvärmningen är ju inte en följd av de utsläpp som görs idag utan av de samlade utsläppen under ett par hundra år. Av dessa utsläpp har i-länderna stått för över trefjärdedelar – trots att vi bara huserar en femtedel av världens befolkning.
Denna överförbrukning av jordklotets gemensamma fossila energiresurser som Sverige och andra industriländer har gjort sig skyldiga till, och som nu riskerar att hålla kvar fattiga länder i underutveckling, kallas allt ofta för klimatskuld. I Cogitos rapport framgår att med såväl alliansens som de rödgrönas klimatmål fortsätter Sveriges klimatskuld att växa under lång tid framöver. Med de rödgrönas politik når vi ”budgetbalans” om 44 år, i alliansens fall kommer det att ta 117 år! Sannolikheten att världens utvecklingsländer kommer att ge oss sådana tidsrymder för att komma till rätta med vårt överutnyttjande av ekosystemen måste betraktas som ytterst begränsad.
Vi bör dessutom ta hänsyn till att svenskarnas totala koldioxidfotavtryck inte syns i nuvarande utsläppsstatistik. Om vi skulle hållas ansvariga för de utsläpp som vår utrikeshandel och våra utlandsresor orsakar visar nya undersökningar att Sveriges utsläpp sannolikt är närmare dubbelt så höga som de redovisade, och blockens föreslagna minskningar därmed bara hälften så stora i procent räknat.
Kunde John F. Kennedy 1961 redovisa exakt hur man skulle gå till väga för att inom samma decennium sätta en människa på månen? Nej. Frågan är om hans administration ens hade välgrundade teorier om hur klivet ut i det okända skulle tas. Vad de däremot hade var en benhård vilja och en beredskap att tillföra de resurser som krävdes för att nå målet. Att misslyckas var inget alternativ.
Högt satta och vetenskapligt baserade klimatmål har en oerhört viktig samlande funktion genom att formulera gemensamma förväntningar, en färdriktning, och att signalera till omvärlden att Sverige tar klimatkrisen på allvar. I ljuset av detta kan vi konstatera att de rödgröna har skarpare klimatmål än Alliansen, men att inget av blocken har mål som långsiktigt lever upp till ekologisk hållbarhet och global rättvisa.
Pär Holmgren, meteorolog, föreläsare och författare
Rikard Warlenius, tankemedjan Cogito, journalist och författare till Klimatmålen inför verkligheten