Var elak så får du uppmärksamhet
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-09-24
I kväll börjar finalerierna i ”Idol”. Åtminstone i teorin är det nu de bästa som är kvar – och lustigt nog är det nu många som slutat titta. Det är uttagningarna som är roligast, och helst då de allra första programmen där sångbegåvningar och oslipade diamanter blandas med bristande självinsikt och smärtsamma bottenskrap. Sen när det bara är folk kvar som kan sjunga är det väl ingen poäng att titta, särskilt när domarna mest börjar komma med konstruktiv kritik.
Vi vill få njuta av, och kanske ännu mer dela med oss av, folks misslyckanden, av elakheter och sågningar. Minuter efter en särskilt falskskärande ”Idol”-audition finns klippet på Youtube att se om och om igen i all evighet, att skickas till vänner per mail eller Facebook, att bloggas och diskuteras. Vissa sitter till och med och kommenterar varje program löpande på Facebook och Twitter: de beskriver sitt obehag och sitt skämskuddebehov, hånar låtval och röstklang och kläder och allt som hånas kan och lite till, inklusive juryn som är för elak och korkad och så vidare. (Nån gång kanske de imponeras och erkänner det, men det är snarare undantaget än regeln.)
Och det är kanske just då, när det ska vara live och rappt och fort, som det kan bli lite väl elakt. Det brukar sägas att det är anonymiteten som underlättar hatet och aggressionen på internet, att du utan att avslöja något om dig själv kan säga precis vad som helst, om och till vem som helst. Det som lätt glöms bort är att det många gånger kan handla lika mycket om att det är snabbt och enkelt. Det är ingen ansträngning inblandad, du behöver inte sätta dig ner och fysiskt skriva ett brev och skicka till någon insändarredaktör, du behöver inte ringa och prata, du kan bara skriva i en ruta och klicka på en knapp. Tjoff, så har du kräkts galla utan att bränna mer än max ett par kalorier.
Snabbheten innebär också att det är väldigt lätt hänt att man inte riktigt reflekterar över vad det är man skriver. En genomtänkt längre analys kan hinna slipas ner lite, medan en omedelbar och koncentrerad reaktion lätt blir väldigt hård i farten. Men det kan också handla om att snabbheten gör att alla vill få vara först med sin kommentar och analys – och då måste man vara ännu snabbare, vilket ger ännu mindre tid för eftertanke.
Dessutom är det ofta mycket roligare att läsa elakheter än sansade analyser. Så vill man vara den som andra tycker är underhållande, den som märks och citeras och länkas och retweetas och får reaktioner, så måste man vara lite extra elak, lite extra syrligt fyndig, och då är det svårt att stå emot den frestelsen. Och så är det förstås mycket roligare att vara elak än det är att vara lite småsnäll, lite rättvis, lite allmänt kommenterande.
Allt det här innebär att vi skapar en kultur och ett samtalsklimat på nätet som i många fall bygger på att vara snorkig, mellan varven nästan grym. Det pratas mycket om att ungdomar mobbar varandra på internet, men det är ingenting om man jämför med hur många vuxna beter sig – och får uppskattning för.