Skyll inte på Tintin
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2012-09-28
Gör upp med den verkliga svenska rasismen
Den senaste veckan har ett par diskussioner om rasism i barnkulturen blossat upp och slocknat lika snabbt igen. Det mest intressanta med den här sortens rasismdebatter tycker jag är dess extrema ytlighet. Inte en enda av debattörerna knyter ihop de rasistiska uttryck man diskuterar, med mörkhyade människors situation i Sverige i dag.
Den här sortens metadebatter om rasism är populära, många deltar och många publicerar – rasism kittlar, det är spektakulärt. Vi älskar den här sortens pseudodiskussion för att den snarare leder oss bort ifrån än in i det verkligt brännande och obehagliga ämnet: Svensk rasism.
Det finns en stark idé om att den svenska rasismen är en marginell företeelse. Många svenskar är övertygade om att eftersom Adolf Hitler inte var svensk och Sverige inte är känt för att ha importerat slavar från Afrika, så har vi aldrig haft någon rasism här.
Trots att det finns mängder med statistik som visar att människor med mörkt hår och mörk hud diskrimineras i vårt land, så går det inte riktigt in. Inte kan väl svenskar i allmänhet vara rasister? Vi menar ju inte så. Det känns bara lite tryggare när folk ser ut som man själv. Det är inte rasism. Vi menar inget illa när vi diskriminerar, det liksom bara blir så. Vi tycker ju att svarta är söta med sina tjocka läppar och sitt krulliga hår.
Inte ens Sverigedemokraterna beskrivs som rasistiska, de är bara vilseförd svensk arbetarklass och på sin höjd kan de kallas ”främlingsfientliga”. Att Sverigedemokraterna använder ordet ”kultur” för att beskriva ett påstått medfött och oföränderligt beteendemönster som grundar sig i ursprung – alltså i praktiken exakt detsamma som ”ras”, har passerat obemärkt. Det tyder på en enorm okunnighet och en slö likgiltighet hos den intellektuella klassen.
Det finns en ovilja och ett närapå demonstrativt ointresse i vårt land för hur rasismen fungerar, både i teorin och i den svenska vardagen. Vi skulle kunna börja med att ta till oss av den stora kunskap som finns i länder som USA och Storbritannien om hur rasismen fungerar i praktiken. Att det är just genom att tanklöst reproducera gamla nidbilder, uttryck och föreställningar som vi vidmakthåller rasismen. Att det är just när vi förnekar vår rasism som den blir starkare och påverkar allas våra liv, nästan utan att vi märker det. Vi har vanan inne.
I Sverige har vi haft fred i tvåhundra år brukar vi säga och självgott skaka på huvudet åt konflikthärdar runt om i världen. Tänk om alla bara kunde vara lika fredliga som vi. Så säger vi och förnekar vår egen grymma historia och de människor som fått betala priset för vår fred. Samerna, tornedalingarna och romerna, de folkgrupper mot vilka svenska myndigheter fört ett tyst raskrig sedan hundratals år, ett krig som pågått ända fram till nutid.
I Sverige har vi aldrig gjort upp med vår rasistiska historia, aldrig gjort offentlig avbön för det rasbiologiska institut som grundades här som det första i världen på 1920-talet. I den svenska skolan lär man inte ut hur romer, judar, samer och finnar utsatts för diskriminering och förföljelse i Sverige under nittonhundratalet och fram till i dag.
Det står ingenting i skolböckerna om hur mängder av tornedalsfinska och samiska barn mellan 1870 och 1960 placerades på ”arbetsstugor”, ett slags fattigmansinternat anordnat av svenska staten. Barnen skildes från sina föräldrar, sattes i hårt fysiskt arbete och förbjöds att tala det enda språk de kunde, allt för att underlätta deras uppfostran till ”goda svenska arbetare”.
Det står ingenting i historieböckerna om hur de svenska romerna fram till 1970-talet hade svårt att få tillstånd att bo i samma kommun i mer än tre veckor, eller hur de romska barnen på grund av detta inte kunde få någon skolgång.
Svenskarna har aldrig velat gå till botten med sin rasistiska historia och det blir därför mycket svårt att föra ett samtal om hur rasismen påverkar oss här och nu.
Den svenska rasismen är som Svarte Petter, alla vill ge bort den till någon annan. Men vi måste någon gång börja inse att vi varken kan skylla på Sverigedemokraterna, Forserum, Tintin eller Stina Wirsén. Det finns en svensk rasism som vi alla har del i. Tänk om vi skulle ta och börja prata om den i stället?
Johanna Langhorst
Journalist och författare
