Åldrig isländsk poesiform har sin plats också i nuet
”Blodhov” en fornnordisk ballad sedd genom modernt medvetande
POESI I den poetiska Eddan finns historien om hur Freyr (Frej) friar till jätteflickan Ger∂ur via ombudet Skirnir. Hon är motsträvig men ger efter under ett regn av gåvor och hot. Dikten är en dialog som var sceniskt tänkt och kanske avslutades med ett rituellt samlag. Sånt var nog bortglömt när den skrevs ner in i kristen tid på Island.
Bra stoff. Om man dessutom heter Ger∂ur Kristný och är namne med jätteflickan, född 1970 på Island och författare måste historien varit svår att motstå. I Blodhov, översatt av John Swedenmark (Ariel skrifter 51), möter vi en
fornnordisk ballad sedd genom ett modernt medvetande och samtida poetiskt språk.
Versmått och stil är inspirerade av de gamla eddadikterna med deras ljudrim och tvåtaktiga vers. ”Hästens bläs var / ett bloss som lyste.” John Swedenmark överbetonar de här dragen i sin tolkning, mest av pedagogiska skäl tror jag, men det blir alls inte fel. Mötet mellan textens tider blir mer intimt så.
Det blir ett våldsamt brudrov. ”Svärdet / själens spegel” skiljer flickan från hem och mor och trygghet. De kommer aldrig tillbaka. Utan att predika blir Kristnýs text en kraftfull inlaga i en alltid pågående kamp mellan könen. Viktigare är att Blodhov visar att de åldriga poetiska formerna har sin plats också i nuet.
