Skriver för att förändra

Claes Wahlin om Kazuo Ishiguros nobeltal

Litteraturpristagaren Kazuo Ishiguro håller den traditionella nobelföreläsning på Svenska Akademien.

Det första som Kazuo Ishiguro säger i Börssalen står inte i manus. Hans osvikliga sinne för detaljer får honom att undra en smula över den dörr han eskorterades in genom av Sara Danius, den som bara öppnas två gånger om året: när Nobelpristagaren tillkännages och när densamme ska hålla sitt Nobeltal. Hur kommer jag ut från denna sal, undrar Ishiguro stillsamt.

Detaljer finns det gott om i hans författarskap. Ofta dyker de upp en smula vid sidan om, deras betydelse framgår först senare. Denna fördröjda verkan tycks också ha bäring för hans eget författarskap, med den skillnaden att han noterar och minns betydelsen omedelbart, åtminstone när en detalj visar sig hållbar.

Inledningsvis möter vi Ishiguro som ung hippie. Han är 24 år, håret räcker ner till axlarna och han bär en banditmustasch, en sådan som viker sig nedåt vid mungiporna. Med en gitarr, en ryggsäck och en bärbar skrivmaskin är han på väg till en skrivarkurs i Buxton, Norfolk, femton mil nordöst om London.

Han vill inte längre bli rocksångare. Uppmuntran från hans lärare Malcolm Bradbury och Angela Carter, får honom att skriva ivrigt och tålmodigt. Halva hans debutroman blir färdig, A pale view of hills (1982, på svenska som Berg i fjärran). Denna tid, säger han, var den viktigaste i hans författarliv.


Flera sådana betydelsefulla ögonblick återkommer i talet. De framställs som frusna små scener. Han ligger febrig i sin säng och upptäcker ett knöligt föremål bland sängkläderna: första delen av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Han läser, och läser om. Aha, att inte låta episoderna följa varandra kronologiskt, utan utgå från berättarens associationer.

Han ser en gammal Howard Hawks-film med John Barrymore, Twentieth century (Primadonna), från 1934. En timme in i filmen (detaljerna), tröttnar han till sin förvåning på Barrymore; han inser plötsligt varför romanpersoner så sällan övertygar. De relaterar inte till varandra. Alltså, skriva utifrån relationer, som han väljer att göra i Never let me go, där förhållandena mellan Ruth, Kathy och Tommy blir utgångspunkten.

Ett besök i Auschwitz och Birkenau oktober 1999 leder till reflektioner över minnet. Har nationen ett minne? Var finns det i så fall? Är ibland glömskan att föredra? The remains of the day (Återstoden av dagen) blir så en bättre roman än den var innan besöket.


Ishiguro vill skriva både för att förstå och i bästa fall förändra världen. Romanerna ska kännas, helst på samma vis som en sångares röst kan förmedla känslor. Liksom personerna i hans romaner består av flera lager självbedrägeri och förnekelse som döljer deras egentliga jag och historia, består en nation av liknande lager.

Det bästa han nu kan göra, är att försöka använda sin generations erfarenheter och nutidens nya uttrycksformer i hopp om att litteraturen kan bidra till nationens minne och därmed stå i dess tjänst mot allt som i dag hotar det goda samhälle han, en ung invandrad japan i ett land präglat av framtidsoptimism, växte upp i.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.