Skarp studie i makt

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-27

Giuseppe Verdi bevarade all svärta från Shakespeares original när han gjorde opera av Macbeth. Inget kärlekspar, inga ljusa kontraster, endast en studie i rå och brutal maktlystnad. Men det är ingen dyster föreställning som Matthew Richardson och hans fyndige scenograf Gideon Davey skapat i Malmö. Daveys system av snabbt växlande snedvinklade spelplaner är ett briljant sätt att bemästra stadsteaterns jätteytor och Richardson vet att skapa spänning och dramatiskt liv mellan gestalterna på scenen.

Inte minst häxorna, en samling dråpligt energiska tanter i skotskrutiga kjolar, är tagna på kornet. Jag har barnsligt roligt åt deras läbbiga häxerier, men den genuina kusligheten, den psykologiska demonin, känns ändå i maggropen. Vilket inte bara är regissörens utan minst lika mycket dirigenten Joseph Swensens förtjänst. Han får orkester och kör att agera med största skärpa och precision, det är stuns och sug i rytmerna, och varje fras i orkestern verkar avslöja en själslig avgrund på scenen. Vilket klipp Malmöoperan gjorde när de lyckades engagera Swensen som chefsdirigent!

Bengt Krantz är en utagerande Macbeth, övertygande i sin råa maktlystnad. Eftersom man klokt nog valt det sällan använda originalslutet, där operan avrundas med en dödsmonolog av Macbeth, är fokus mer riktat på honom än i den reviderade version som vanligen framförs (veterligt är det första gången man använder originalslutet på en svensk scen).

Simona Zambruno är en lidelsefull lady Macbeth, och även om hennes sopran kanske inte har den rätta genomslagskraften för de vildaste utbrotten gör hon en koncentrerat uttrycksfull sömngångarscen. Sydafrikanen Otto Maidi är en imposant Banquo, också som blodig vålnad, och Macduffs sorgesång över det förödda Skottland sjunger Jonas Duran starkt och gripande.

Opera

Lennart Bromander