Valanalys utan konstnärlig ambition
SVT:s Blå ögon skramlar tomt
TV-SERIE Jimmie Åkesson, sjukskriven och tillfälligt borta från scenen, får sin fiktive uttolkare i SVT:s serie Blå ögon, ett politiskt drama i tio delar med start i kväll. De blivande vågmästarna heter här Trygghetspartiet och ledaren, spelad av Kjell Wilhelmsen, skyr ”det förenade arabemiratet Sverige”.
Han skäms för politiker som ringaktar de gamla, ”men tydligen har vi råd att hålla dörren öppen för vem som helst”. ”Men för att vinna måste vi vara lite smidiga, eller falska om du föredrar det”, förklarar han för en av partiets lokala taleskvinnor (spelad av Anna Bjelkerud), den hemtjänstanställda som grundar sin främlingsfientlighet på just bristen på respekt för gamla.
Hon i sin tur måste väga sin övertygelse mot trakasserierna som ständigt hotar hennes familj. Samtidigt, i närheten, försvinner justitieministerns stabschef spårlöst.
Flera skarpa hjärnor har prioriterat valanalys 1A före dramaturgisk ambition. De två första avsnitten är både platta och tomma. Tanken är nog tempo, ändå står det märkbart still, med extra dröjsmål vid viktiga detaljer (publiken hajar en dubbelnatur utan att hela proceduren med ett bytt simkort måste förevisas). Inte blir det bättre av att man öser på med Fläskkvartettens musik när bilderna inte bär.
Det som ändå talar för en kommande kvalitetshöjning är skådespelarensemblen, med namn som Louise Peterhoff, Sven Nordin, Karin Franz Körlof, eller Adam Lundgren som järnrör ur den hårdare skolan.
Fotnot: Blå ögon sänds i SVT1 kl. 21.
