Gaysen blev som alla andra – och fick betala
Idag går högern i Pridetåget samtidigt som våldet mot homosexuella ökar
”Jag borde inte tala illa om väst. Men de sköter det så bra själva. Alla vet att västliga värderingar är lika med hbtq och migration.” När Ungerns premiärminister Victor Orbán, en given representant för kulturkriget, häromveckan höll sitt sommartal stod åter hbtq-rättigheter högt på agendan i berättelsen om allt som gått fel.
I samma tid förbereds den svenska pridesommaren. Malmö och Göteborg följs nu av 25-årsfirande i Stockholm.
Det är en dubbel bild som framträder, en central motsättning i vår tid.
Den manifesteras genom frånvaron av Sverigedemokraterna, vars partiledning nyligen förklarat kulturkrig mot en av pridefirandets mest normaliserade och folkliga kärleksfalanger: dragtanterna. Resten av regeringsunderlaget, högst närvarande, dansar längs Stockholms gator som det självklara beviset för att hbtq-rättigheter hör hemma här, är del av våra svenska grundvärderingar.
”Vi lägger det våldsammaste året i Europa på ett decennium bakom oss” konstaterar ILGA Europe, hbtqi-världens globala röst, i samband med att man publicerade ny statistik över våld och hot. Det är siffror som chockerar och förbryllar. Azerbajdzjan, Turkiet och Ungern, där minoriteter under lång tid systematiskt underminerats och förföljts, ligger ännu högt upp på listorna över länder där hbtqi-personer är särskilt utsatta för våld. Men nu rapporterar också Frankrike, England, Tyskland och Schweiz dramatiska ökningar. Det brittiska inrikesministeriet konstaterar till exempel att homo- och transfobiskt våld ökat med mellan 30 och 50 procent i England och Wales. Det handlar om ett lågintensivt vardagsvåld i samband med nätdejting, överfall eller förföljelse till och från baren eller diskriminering i samband med anställningar eller hyreskontrakt. Att fler vågar anmäla och att öppenhet och synlighet skapar fler förövare lyder några av förklaringarna till ökningarna.
Men, påpekar ILGA, den övergripande analysen av vad som egentligen pågår är entydig: det handlar om samhällsklimatet. Utpekanden, hat och polarisering, ett hårdnande samtalsklimat driver fram mer våld.
När chocken lagt sig dröjer sig en fråga kvar: Hur kan ”vi” vara så diskriminerade, så våldsutsatta i ett Västeuropa där politiker, företagsledare och polischefer dansar i pridetågen?
Världens snabbaste assimilering, större, stoltare, bättre, har allt svårare att täcka över den motsättning som flåsar oss i nacken i den liberala, förmodat sexuellt frisläppta västliga staten
I mitten av 90-talet intervjuade jag en amerikansk forskare som ägnade sitt liv åt att söka efter gay-genen. En sådan upptäckt skulle förklara något människan undrat över i tusentals år och göra upp med diskrimineringen en gång för alla, enligt vetenskapsmannen. ”När vi hittat den kommer alla att acceptera oss – vi är födda sådana”. Det var en forskning som sprang ur en tid då motståndet i första hand kom från en tokfanatisk, konspiratorisk, religiös höger.
De kommer att självdö i sina mörkerfantasier, hävdade författaren Andrew Sullivan vid samma tid. Som öppet homosexuell och politiskt konservativ var han för tiden en ovanlig och kontroversiell röst. Hbtq-aktivismen och politiken hade dittills framförallt formulerats ur ett amerikanskt liberalt och vänsterpolitiskt perspektiv, där omfördelning av resurser och maktkritik stod i fokus. Sullivan insåg att tiden var mogen för en delvis ny politisk inriktning: gaysens tid var här.
I sin ”Virtually normal: An argument about homosexuality” skrev han fram de tre politiska riktningar som inom kort, tillsammans om än motstridigt, skulle innebära ett stort kliv framåt för gaykulturen. Här fanns postmodernisterna, en spretig vänster med Foucault i spetsen. De ville bort från idén om en naturlig sexualitet och fasta identiteter. Enligt Sullivan omöjliga för konkret politik, men idémässigt intressanta.
Här fanns de motsträviga konservativa, från Sullivans eget politiska läger, de som nu måste övertygas om att homosexuella ”är precis som alla andra” och vill leva sitt liv under ordnade former, men utan att behöva gömma sig. Vinner vi dem, vinner vi allt, menade Sullivan. Men framgång vore möjlig utan samarbete med de enligt Sullivan hopplöst naiva liberalerna, idealisterna som tror att staten med lagar och reformer kan komma åt diskrimineringen.
Det var en på många sätt ohelig allians som ändå i slutändan ledde till det mål som Sullivan och många andra i hans läger bara kunnat drömma om: den stora gayassimilationen. Ett arbete som anses genomfört när landets två grundläggande institutioner är erövrade – det enda en gayrörelse måste uppnå – fullt erkännande inom militär och äktenskap.
I den svenska version av samma resa gick startskottet någonstans efter landets mest omfattande ”homosex-utredning”, som avslutade sitt arbete i början av 80-talet med förhoppningen att en gång för alla komma åt den omfattande diskrimineringen mot hbtq-personer. Tio år senare följde 1900-talets längsta riksdagsdebatt, den om samkönat partnerskap, följd av fullt erkännande av äktenskap för alla.
Huvudmotståndaren då, Kristdemokraterna, konstaterade, säkert helt riktigt: att öppna för en sådan reform förändrar fundamentet för vår civilisation, där man, kvinna och heterosexuella stabila parrelationer ska utgöra en central utgångspunkt.
Det var då. Idag minglar samma partis ledare med bögar och lesbiska – en scen som visar att tiden kommit ikapp. Men också en pusselbit i berättelsen om den framgångsrika gayrörelsen.
Det är en berättelse som allt mer börjar bli ett ok.
Världens snabbaste assimilering, större, stoltare, bättre, har allt svårare att täcka över den motsättning som flåsar oss i nacken i den liberala, förmodat sexuellt frisläppta västliga staten. En där våldet mot minoriteter, flyktingar och hbtq-personer är en lika självklar del av vardagen, som att makthavare utan erfarenhet av den föregående kampen nu hänger på Pride.
Kanske befinner vi oss i slutet av det postpolitiska tillstånd som Andrew Sullivans konservativa falang en gång förutsåg och kämpade för när de drog upp riktlinjerna för den nya gaypolitiken. ”Assimilationslinjen vann”, som en av hans amerikanska politiska motståndare nyligen uppgivet konstaterade på sociala medier. ”Av det som skulle bli ett paradigmskifte, den slutliga acceptansen, fick vi dock inget. Förutom en postpolitisk mardröm”.
