Humorn som vapen på biennalen i Kosovo
Människorna kring konsten fick livet att kännas ännu större, skriver Sinziana Ravini
Utopier, finns de? Det känns som att vistas i en tillfällig sådan, när jag sitter och leker med en rubiks kub i en färgsprakande trädinstallation som rullar genom Natos gamla kvarter
i Kosovo, åtföljd av en kortege konstnärer och journalister från världens alla hörn. Vi har alla samlats för den fjärde upplagan av Autostradabiennalen i Kosovo. Euforin är total, för konstinstallationen som byggts av School of Mutants, (som ser ut som ett skepp byggt av Memphisgruppen, men som i själva verket gjorts i dialog med afrikanska konstnärer i Dakar), åtföljs av en tankeväckande poesiuppläsning av den romska aktivisten Edis Galushi och ett band som spelar och sjunger Ederlezi, Goran Bregovićs smäktande låt från Emir Kusturicas film ”Zigenarnas tid”.
Det känns hoppingivande att se en så livsbejakande konstperformance i Prizren, på en plats och i ett land som sett så mycket blod och som än i dag slits av stora etniska motsättningar mellan albaner och serber. De förstnämnda stödda av Nato, de sistnämnda av Ryssland.
Curatorerna för denna biennalupplaga är Joanna Warsza ochÖvül Ö. Durmuşoğlu, två kvinnor jag länge sett upp till. Joanna Warsza, som på senare tid blivit en ”critical friend”, curerade den omtalade Berlinbiennalen ”Forget fear” ihop med Artur Żmijewski och det ryska konstkollektivet Voina – den första biennal som på allvar försökte skapa en brygga mellan konst och aktivism. Även Occupy Wall Street hade bjudits in i konstrummet. Kan konsten förändra världen genom att förändra konstvärlden? Biennalen blev ett krigsspel mellan olika positioner, en lyx, som vi i dagens allt mer krigiska samhällen inte kan unna oss längre.
Jag kan inte minnas när jag sist hade så roligt på en biennal och inser att det är första gången jag ser en ståuppkomiker i ett konstsammanhang.
Warszas och Durmusoglus biennal i Kosovo, som co-cureras ihop med studenter från Kuratorlabb vid Konstfack, känns i jämförelse både som ett balsam för själen, en trauma- och minnesbearbetningsplats och en glädjefylld uppmaning att omfamna livet här och nu. Kvällarna av fester och konserter för mig ibland tillbaka till framtidshoppet efter kalla krigets slut. Biennalens titel ”All images will disappear, one day” kommer från Annie Ernauxs roman ”Åren”, och handlar om både våra kollektiva och personliga mentala bilders försvinnande. Ett av biennalens starkaste verk, gjort av det ukrainska konstnärskollektivet Open Group, består av ett par färgade arkitektplanslinjer i tre nyanser av rött, dragna över en landningsbana i Natos gamla kvarter, som representerar tre muséer som nyligen sönderbombats av de ryska styrkorna i Ukraina. Vi kan endast föreställa oss de bilder som försvunnit.
I en av Natos gamla hangarer kan man betrakta Bella Runes fantasmagoriska silkestrådskulpturer, som ser ut som en lekfull blandning mellan fallosar, missiler och minareter. Livs- och dödsdrifter, kultur och krig, tätt sammantvinnade.
I Kostas Bassanos plats-specfika installation, ett textverk vid Bistricas flodbank, kan man läsa Walter Benjamins kända citat: ”Det finns inget kulturdokument som inte samtidigt är ett dokument över barbari”. Under installeringen av verket föll ordet ”barbari” i vattnet och flöt utmed flodströmmarna, vilket måste ha förvånat en och annan flanör. När inte folket kan komma till konsten, ja, då får konsten komma till folket.
Men ingen sovjetisk konsttotalitarism här inte. På en husfasad i staden Prizren kan man se två gigantiska blad av en irakisk judisk bönebok sväva i vinden, gjorda av Michael Rakowitz, som också gav en mycket berörande berättelse om sina fördrivna familjemedlemmar och deras försvunna objekt, som han försökte revisualisera genom liknande saker han hade hittat på Ebay, som han nu lät cirkulera bland åhörarna. På en annan husfasad visas solblekta foton från dess forna aktivitet, konstgalleriet Vatra, en viktig motståndsmötesplats under Kosovokriget. Framför ett gymnasium kan man ta del av Ivo Nikics flasklådeinstallation, ett skyddsrum för lek och reflektion, baserad på hans barndomsminnen från Ex-Jugoslavien. Några flasklådor bär Coca-cola-loggan, som under min kommunistiska barndom i Rumänien representerade frihet. Nu endast en symbol för den kollektivistiska tid som flytt, för ja, även det kalla kriget hade sina fördelar i öst – tiden vi gav varandra för berättandet.
I en fotoinstallation av Luchezar Boyadjiev kan man beskåda några av världens viktigaste minnesmonument över forna historiska personligheter som suddats ut av konstnären. Endast hästarna står kvar. ”Deras herrar har skickats iväg på semester”, säger konstnären glatt under sin presentation, som är en konstupplevelse i sig.
Varje konstnär ges tid och rum att tala om sina konstverk, vilket skapar en fin decentrering av det annars mycket starka fokuset på curatorer och deras teoretiska ramverk. Jag slås av vilka fantastiska storytellers konstnärerna är och deras träffsäkra humor.
En av biennalens absoluta höjdpunkter är konstnären Mila Panićs standup-show, som driver med allt och alla, såväl kriget i Ukraina, krigen i Ex-Jugoslavien, de egna sexäventyrens relation till etniska konflikter, konstvärlden, kärleken, ja allt. Jag kan inte minnas när jag sist hade så roligt på en biennal och inser att det är första gången jag ser en ståuppkomiker i ett konstsammanhang.
Hur kommer det sig? Förmodligen för att humorn fortfarande ses som en lägre konstform, fast det är det mest effektiva vapnet av de alla. Ett vapen mot både rädsla, fördomar och framförallt – dumhet. I ett samtal med arkitektur- och konstteoretikern Yehuda Safran påminner han mig om något jag hade glömt, nämligen att Freud hävdade att konstverket och skämtet har samma struktur. Båda bygger upp en spänning för att sedan förlösa det. Jag vill lägga till ytterligare en dimension – sexet, och får lust att en vacker dag skriva om konstens, skämtets och sexets inneboende relationer och gemensamma mål – frigörelsen av energier. Allt tack vare en biennal där människorna kring konsten får livet att kännas ännu större än konsten.
