Hon var en mirakulöst skicklig kortdistansare
Novellisten och nobelpristagaren Alice Munro var trogen sitt litterära landskap
Alice Munro tilldelades Nobelpriset i litteratur 2013, med en motivering som i sitt format framstod som kongenial med föremålets favoritgenre: ”Den samtida novellkonstens mästare.”
I måndags somnade denna envetna och mirakulöst skickliga kortdistansare tyvärr in i sitt hem i kanadensiska Ontario, efter en längre tids sjukdom.
Munro föddes 1931 i en lantbrukarfamilj på den kanadensiska landsbygden, mitt under den stora depressionen.
Uppväxten var bitvis knaper, och om denna skriver hon förtäckt i författarskapets enda roman ”Kvinnors liv” (1971, på svenska 2018), och öppet i den bok som skulle bli hennes sista, novellsamlingen ”Brinnande livet” (2012, på svenska 2013).
Här möter läsaren förtätade och fragmentariska hågkomster från barndomsåren. Bland annat får vi veta att pappan ruinerade sig genom ett försök att föda upp silverrävar, och att mamman till dotterns stora skam ofta förnekade sin fattiga landsbygdsbakgrund genom att tala belevat på ett konstlat vis.
Sedermera får föräldrarna ändå råd att skicka sin dotter till universitet för kortare studier i bland annat engelska. På skolan möter hon sin blivande make, James Munro. De gifter sig, blir med barn och startar en bokhandel som tyvärr lönar sig lika illa som pappans pälsfarm.
Själva bokhandeln, Munro’s Books, överlever lyckligen sina unga grundare, och finns kvar än i dag för den som har vägarna förbi downtown Victoria i British Columbia.
Skrivit hade Munro dock gjort sedan tonåren, vid sidan av det evinnerliga hushållsarbetet, men nu började hon publicera sina berättelser och noveller i kanadensiska tidningar och tidskrifter, och så småningom också i högbrynta publikationer som The New Yorker och The Paris Review.
1968 publicerar hon så sin första novellsamling, ”Dance of the happy shades”, som slås upp stort i såväl hemlandet som i New York Times.
Titeln snodde Munro från ett stycke i Glucks opera om Orfeus och Eurydike, och redan här tycks författaren vara på det klara med hur hon ska bära sig åt för att ge sina vardagligt hållna noveller den nästan oförklarliga laddning eller mättnad av död och begär som blivit deras signum.
Också sitt litterära landskap skulle Munro förbli trogen genom de sammanlagt 14 böckerna (av vilka sju översatts till svenska), byarna och småhålorna i Ontario, avkrokar befolkade av ringa existenser med stora drömmar, oftast kvinnor.
Man kan fundera över om det också är detta glesbygdsaktiga som gjorde författaren så populär bland svenska läsare.
Många av dessa berättelser om kanadensiskt lägre medelklassliv skulle lika gärna kunna utspela sig i Hallstahammar som i Wingham, Ontario.
