Glöm inte: Alla hjärtans dag är en kampdag!
Kärleken är politisk – därför hör den hemma på kultursidan
Kärleken klär så bra i pengar. Allt krimskrams är vackert, alla färger matchar så väl. Den som motsätter sig Alla hjärtans dag är värre än Grinchen, värre än världens alla cyniker och framför allt motsatsen till romantisk. Inte realistisk och klarsynt, bara tråkig.
Låt oss dela upp världen i två: Romantiker och icke-romantiker. Romantikerna ser Lana del Rey i Alla hjärtans dag-kampanjen för Kim Kardashians shapewearmärke och dör. Icke-romantikerna ser en bricka i spelet för att göra de rika ännu rikare, de oåtkomliga än mer oåtkomliga och bestämmer sig för att inte ens skicka ett sms innehållande en röd eller rosa hjärtemoji i dag.
Det är troligtvis de senare som inte heller kan förstå hur det kommer sig att kärlek och dejting överhuvudtaget avhandlas på svenska kultursidor. Som hejar på varje gång någon pekar ut den jag-centrerade journalistiken som ett tecken på den yttersta dagen. Som vid väldigt få tillfällen skulle gå med på personligt – men aldrig någonsin på privat.
Både Selma Brodrej i Dagens ETC (26 jan) och Åsa Beckman i Dagens Nyheter (4 feb) har uppmärksammat kandidatuppsatsen ”Jagande kulturjournalistik”, som dementerar påståendet att jag-fixerade texter blivit fler de senaste 25 åren. Däremot, konstaterar uppsatsförfattarna Clara Popenoe Thor och Klara-Lovisa Lundström, att kultursidorna breddats.
Men here’s the thing: begreppet kultur förändras. Förutom recensioner och idédebatt avhandlas i dag ämnen som skönhet, åldrande, föräldraskap, ensamhet och så även kärlek och relationer. Som Beckman påpekar visar uppsatsen att det inte finns någon direkt korrelation mellan narcissism och dessa typer av ämnen: ”Tvärtom är det vanligare att vardagligt förankrade ämnen beskrivs som fenomen, utan kopplingar till skribentens egna erfarenheter”. Om det nu skulle vara så illa.
Kärleken är dessutom politisk i den mån att det privata också är politiskt. Säg inte ”Glad alla hjärtans dag”, det är en kampdag! Lonely hearts club är inte bara en klubb för brustna hjärtan, det är en tankesmedja och en klubb för systemkritik!
Att placera alla texter som avhandlar ämnen om kärlek och relationer under kategorin ”dejtinggnäll” framstår som slapp sexism
Redan 1993 skrev medieforskaren Lisa McLaughlin om hur den borgerliga offentligheten exkluderade kvinnor genom att dra en gräns mellan det offentliga och det privata. Feminister och kvinnorättskämpar hade långt innan dess skanderat ”det privata är politiskt” – och fått igenom lagförändringar som vi i dag inte skulle kunna leva utan. Om det inte vore för de kvinnor och hbtq+ personer som delat med sig av sina mest personliga erfarenheter hade offentligheten i dag varit ännu ännu mer inskränkt än vad den redan är. Att placera alla texter som avhandlar ämnen om kärlek och relationer under kategorin ”dejtinggnäll” framstår som slapp sexism, även om man inte längre behöver vara kvinna för att utsättas för den.
Dessutom är det grundkurs i Pierre Bourdieus teorier. Kvinnligt kodade ämnen får så gott som alltid lägre poäng när det kommer till kulturellt kapital och högre i ekonomiskt. Sex säljer och därför är det fulkultur! Klickjournalistik! Men i själva verket är det klassisk fältteori. De aktörer som har högre positioner inom det litterära eller kulturjournalistiska fältet upprätthåller och reproducerar de regler som bestämmer vad som är eftersträvansvärt. Vad som är fint och fult, offentligt och privat, bra och dåligt. Genom att skapa en distinktion mot chick-lit, tinderromaner, Love is blind-analyser och personliga berättelser om en misslyckad alla hjärtans dag-dejt förenas finkulturens riddare.
Man kan oroa sig för att gränsen mellan kultur och nöje suddas ut, över att “mjuka” ämnen som varit hemmahörande i en privat och kvinnlig sfär får mer utrymme på kultursidorna. Eller så är det på tiden, något som kan bibehålla kulturjournalistikens relevans och ett sätt att ge upprättelse till alla de som ägnar sina dagar åt att tänka på kärleken, leta efter den eller bli snuvad på den.
Om artiklar som handlar om kärlek behöver ha ett tydligt ”jag” eller inte är upp till skribenten och dess redaktör. Men att subjektiva, personliga och till och med privata berättelser kan vara lika viktiga som vilken annan journalistik som helst är en kulle jag är beredd att dö på.
Med det sagt hoppas jag att texter som avhandlar det stora ämnet kärlek intar sin självklara plats i tidningarna – i dag och alla andra dagar.
Puss.
