Unik humor i ojämn serie
Emmy Abrahamsons Stjäla the show hade vunnit på hårdare redigering
Flera gånger medan jag läser Emmy Abrahamsons Stjäla the show undrar jag hur samtalet med hennes redaktör sett ut. Om de själva tycker att boken blivit så bra den kunde bli eller om den egentligen hade behövt ett varv till för att hitta hem. Om den genom en sista omgång med saxen kunnat bli mindre slumpmässig, mer sammanhängande. I slutet av boken står det ”Missa inte: Make it stort”, och jag undrar hur mycket man stressat på Abrahamson efter augustprisnominerade Only väg is up.
I den flyttade Filippa till London och läsaren fick vara med henne genom ruttna extrajobb, galna landlords, orimligt naiv förälskelse och - målet med resan - inträdesproven till The Royal Drama School. Uppföljaren beskriver de tre åren på skolan och jag gissar att Make it stort ska handla om statistharvanden och havererade, troligen inbillade, genombrottchanser. Det skulle inte förvåna mig om Stjäla the show kommer visa sig vara den svaga länken i serien. Att gå på skolan är trots allt inte alls lika komiskt tacksamt som exempelvis att söka in med att sjunga ”Ja må han leva” inför Gandalf (Sir Ian McKellen), en obetalbar scen jag fortfarande skrattar åt.
I stället verkar Abrahamson tvinga in komiken genom scener som ibland känns helt tagna ur luften, eller i alla fall ur ett annat manus. Det ger en hoppig känsla som ihop med en halvdan ambition att försöka säga något om ett reellt nervsammanbrott gör boken lite bångstyrig och - faktiskt långtråkig. Jag saknar pulsen som band ihop dråpligheterna, den som gjorde att jag vilt protesterade när Pia Huss kallade Only väg is up lättglidande som majonnäs på en räkmacka.
För mesta möjliga öppenhet: Jag satt i Augustprisjuryn förra året som nominerade Abrahamson och jag satt i publiken när det visade sig att någon festlig typ hade bestämt att Blondinbella skulle presentera boken på konserthusets scen. Utan att klandra någon (jo, Isabella Löwengrip för hennes snack om att boken handlade om entreprenörskap ungefär, så mycket får man faktiskt inte stjäla the show, så att säga) tycker jag att det visar på en tråkig och snål läsning av Abrahamson.
Även om jag är lite besviken på ojämnheten i Stjäla the show så kan hon måla upp skrattanfallsframkallande scenarier på ett sätt som skiljer sig nämnvärt från annan svensk samtida ungdomslitteratur - ja kanske inte bara samtida förresten, humorn i den svenska barn- och ungdomslitteraturen har ofta varit förpassad till bilderböcker eller kapitelböcker för yngre barn. Storsäljare som Bert- och Sune-böckerna låter komiken bli fånig och bitvis absurd. Att kombinera det med tonårstjejens typiska nojor och besvär gör Abrahamsons röst unik.
Visst, det finns humor hos exempelvis Sara Ohlsson och Johanna Thydell också, men inte komik på samma slapstick-sätt, scener som är tidlösa och ålderslösa. Som när någon upplyser Filippa om att riktiga engelsmän inte säger att man är ”happy” utan ”pleased”: ”Filippa svor för sig själv att aldrig använda ordet ’happy’ igen. (Pleased Birthday!)” Det är kanske inte chockerande roligt men de små fnissen som trillar ur min mun gör det ofta och spontant. De som nedlåtande kallade förra boken för chick lit borde återvända till Bridget Jones dagbok och inse att det krävs rätt mycket smarthet för att beskriva något så dumt.
UNGDOMSROMAN
Stjäla the show
Emmy Abrahamson
Rabén & Sjögren
