Äntligen någon som lyssnar
Olle Svenning välkomnar Jeremy Corbyn
”En katastrof för Storbritannien”. ”Jeremy Corbyn, labours nye kan aldrig bli premiärminister”. ”Han är extremvänster”.
Sådana är ledarkommentarerna från Financial Times och Dagens Nyheter. Från The Sun och från Aftonbladet.
Corbyns nej till den antisociala åtstramningspolitiken får annars stöd från rader av framstående ekonomer. Återförstatligandet av de dyra och uselt fungerande järnvägarna har starka folkliga sympatier. Corbyn sa klokt nog nej till det illegala bombkriget mot Irak och hans avståndstagande till nya bombningar nu mot Syrien har därmed trovärdighet.
Brittiska LO:s ledare, Frances O'Grady är välvillig till Corbyn och nu väntar gemensam kamp mot regeringens föreslagna antifackliga lagar, som i princip förbjuder strejker. O'Grady säger, att äntligen finns det en politiker som lyssnar till folk ur arbetarklassen, till fattiga och marginaliserade, de som gett upp om politiken, eftersom den inte handlade inte om deras verklighet. Plötsligt kan det formas ett alternativ till vänster och post-thatcherismen förkvävande konsensus kan ta slut.
Associationerna letar sig till sent 50-tal, till de ”unga, arga” författare och dramatiker, som samlades bakom John Osbornes Se dig om i vrede. Den unga generationen mötte den långa, förfärande konservativa epoken med den upproriska hållningen: A Sense of Outrage.
Det dröjde inte många år förrän högerregeringen och hela imperiet föll samman.
