Minnesvärda bringor på bioduken
Queera klassiker lagom till Pride
De senaste veckorna har många upptagits av Alexander Skarsgårds imposanta torso i Legenden om Tarzan.
Tänk om bara en bråkdel av dem skulle ägna samma uppmärksamhet åt några av filmhistoriens verkligt minnesvärda bringor, nämligen de som återfinns i Fassbinders Querelle (Matrosen och stjärnan, 1982), nypremiär på bio i går.
Denna ikoniska filmatisering av Jean Genets roman med samma titel blev den ojämförligt produktive Fassbinders allra sista film (regissören dog i överdos innan han hann lägga berättarrösten, som i de välkända adaptionerna av Effi Briest och Berlin Alexanderplatz).
Efter förtöjning i den bretagnska hamnen syns matroserna med sina svettoljiga kroppar och en rejäl laddning opium ta sikte på en ökänd bordell. Så många horor skymtas dock inte – knappt ingen kvinna förutom Jeanne Moreaus föreståndare Lysiane – men desto fler traumatiserade, intrigerande män.
Trots filmens allmängiltiga stråk av mord, sex och oidipal svartsjuka härleder Fassbinder det filmiska till det konstlade och förhöjda.
Att se om Querelle 2016 är att åter stiga in i ett alldeles eget, fantastiskt universum: ett studiobygge i papp och gulaktigt skimmer, med distanserad berättarröst, separata textsjok och skådespelare som citerar mer än agerar – på gränsen mellan såpopera och antikt drama.
Musiken förstärker detta, från det sakrala anslaget till den tidigt utspelade Lysianes återkommande sång, Each man kills the thing he loves, efter Oscar Wildes dikt.
Rollkaraktärernas identitetsförlust är avgrundsdjup och filmen ifrågasätter äktheten i alla mänskliga relationer. Trots att grundackordet från debuten 1969, Liebe ist kälter als der Tod, är intakt, rör sig Fassbinder i finalverket ännu längre bort från varje igenkännlig yttre verklighet.
Här radas de upp – på en gång kanske de sublimaste och mest depraverade kropparna som bioduken mönstrat – på pissoarens avgrund, vilse mellan den katolska kyrkan och kajens kött.
Fotnot: I går, inför Pridefestivalen nästa vecka, smygstartade distributionsbolaget Nonstop sin nya biosatsning på gamla filmer med ytterligare en queerklassiker, Sally Potters epokgörande Orlando (1992), efter Virginia Woolfs roman och med Tilda Swinton som svårslaget androgyn.
