Tänk, en gång hade vi en litteraturpolitik
Ny avhandling visar hur viktigt statligt stöd var för översatt litteratur
”Om du har ett företag så är det inte du som har byggt det.” Så sade Obama i ett valtal 2012 i Virginia. Presidenten syftade på statens innovationers betydelse för den privata marknaden, men uttalandet misstolkades och blev ett av de mest utskällda genom tiderna. I efterhand har tung forskning av Mariana Mazzucato givit honom rätt: till och med en iPhone är fullproppad av komponenter som statligt finansierad forskning uppfunnit.
En ny avhandling visar att något liknande skulle kunna sägas om kvalitetslitteraturen på den svenska bokmarknaden. I Jana Rüeggs ”Publishing Translations” – framlagd vid litteraturvetenskapen på Uppsala universitet – undersöks översättningar på den svenska bokmarknaden från 1970 till 2016.
En slående upptäckt hon gör är hur viktigt ett statligt bidrag för översatt litteratur varit. Det infördes 1975 då det sågs som viktigt att skydda läsarna mot kommersialismens skadliga verkningar. Det var en kort period av kulturdemokrati då litteraturpolitik sågs som en del av välfärdsstatens uppdrag. Kort efter började små förlag med inriktning på översatt litteratur ploppa upp ur marken.
Resultatet – visar statistiska data – blev strålande: redan på 1980-talet introducerade småförlagen fler framtida nobelpristagare än de stora och medelstora förlagen. Dessutom innebar småförlagsrevolutionen att antalet titlar av nobelpristagare flerfaldigades. Innan bidraget hade en Nobelpristagare vanligtvis ett par böcker översatta till svenska – efteråt fanns oftast hela deras kataloger.
På så sätt skapade bidraget ett litterärt korallrev som skyddade biodiversiteten på bokmarknaden. Rüegg illustrerar detta med ytterligare ett exempel: bidraget knäckte de patriarkala strukturerna. De mindre förlagen har nämligen tagit ett enormt jämställdhetsansvar genom att introducera översatt litteratur av kvinnliga författare. Ett exempel är förlaget Sekwa som grundades 2005 för att publicera kvinnliga franska författare. På 2000-talet har antalet översatta kvinnliga författare rentav gått om översatta män – vilket troligen bidragit till talet om en feminisering av bokmarknaden.
Rüegg visar på så sätt att en progressiv statlig bokpolitik kan göra underverk. Idag finns det en föreställning om att 2000-talets tekniska revolution inom publicering är anledningen till att Sverige har så många småförlag. Även om det ligger en del i det visar Rüegg att utvecklingen började långt tidigare. Den som värnar en levande kvalitetslitteratur bör därför sända en tacksam tanke till det plakatpolitiska 70-talet, framförallt idag då en ny rapport från Förläggareföreningen visar att försäljningen av översatt litteratur störtdyker. Och kanske en liten bön om att kamraten staten ska fortsätta plantera utländskt blomster på de litterära ängarna.
