Ronja skildras som en levnadsglad girl boss
Romeo och Julia-motivet är centralt – men får aldrig synas
Hur börjar ”Ronja Rövardotter”? Den vilda och farliga naturen visar sin makt. Det är åskväder, vildvittrorna svärmar och blixten klyver Mattisborgen i två delar. Ronja föds och Mattis älskar henne genast våldsamt – men villkorslöst? När hon flyttar sin lojalitet från fadern till ärkefiendens son förnekar han henne. ”Jag har inget barn”, säger han och Ronja flyr hemmet ut i skogen.
Hur slutar ”Ronja Rövardotter”? Med att Mattis böjer sig, med att Ronja återvänder till borgen och med fred mellan två fiendeätter. Men också med slutet på det fria, vilda rövarlivet. Ronja och Birk gör uppror mot föräldragenerationen, de svär berömt att aldrig bli rövarhövdingar så länge de lever. Men hur många minns att det som ska ersätta rövarlivet är en silverfyndighet? Ronja och Birk och kommande generationer ska bli ”bergsmän”. Skogens tid är över, gruvans tid tar vid.
Relationen mellan människa och natur liksom relationen mellan fäder och döttrar är framträdande i ”Ronja Rövardotter”. Men det finns en relation till: kärleken mellan två unga personer. Boken är skriven så att denna attraktion uppstår mellan två jämlikar. Ronja är temperamentsfull, empatisk och moderlig. Birk står för lugn, mognad och integritet. De är födda samma dag, de kan skogen lika bra, de räddar varandra från helvetesgapet och svält och naturens bortförande makter. Att dagens ungdomsböcker drivs av romantik och sexualitet är ingen hemlighet, men även ”Ronja Rövardotter” samtalar med kärlekshistoriernas kärlekshistoria: ”Romeo och Julia”. Och lika mycket står på spel: livet, döden och framtiden.
I adaptationer av ”Ronja Rövardotter” får dock denna relation alltid stå tillbaka, så även nu i Netflixversionen. Medan den nya tv-seriens Ronja (ett fynd!) ser ut som Ronja och beter sig som Ronja, så beter sig Birk inte som Birk. Det är som om serieskaparna inte förstår kärlekens roll i berättelsen, som om de tror att det förbund som Ronja och Birk ingår handlar om en bokstavlig syskonrelation där Ronja-karaktären är en levnadsglad girl boss och Birk en stackars bortkommen lillebror.
Att utforska kärleken mellan Ronja och Birk i jämnhöjd med dessa gestalter hade förstås varit lika riskfyllt som att hoppa över helvetesgapet. Kanske är det för svårt? Jag tänker på alla dessa Birk som i filmer och teateruppsättningar kämpat med att få relationens allvar och Astrid Lindgrens stiliserade språk (”söstra mi”) att bära bredvid karismatiska vuxenskådespelare.
Det talas lite väl ofta om ”helgerån” varje gång någon försöker tänka tankar som utmanar det som Lindgren själv sanktionerat
Men är det något som samtidens romantiska fantasy-berättelser visar så är det sprängkraften i initialt fiendskap, attraktion, svartsjuka och försoning. Jag tror att en förståelse för detta är minst lika viktigt för att få någonting att flyga i dag som det numera etablerade bejakandet av en bred representation av kön och etnicitet och (här även) dialekter.
Lindgren skrev från ett tidigt skede i karriären sina egna filmmanus med allmänt känd omsorg om dialog och språkbruk. En generell regel för adaptationer var att det gick bra att stryka men inte att lägga till. För Astrid Lindgren-puristerna blir nog denna adaptation av nödvändighet problematisk eftersom den både avviker från Lindgrens språk, och expanderar Ronjas värld till ett slags ”Ronjaverse”.
Att utforska detaljer som i originalberättelsen bara antyds kan dock vara ett sätt att låta oss uppleva berättelsen på nytt. Personligen välkomnar jag någonting bortom det välkända: en fördjupning av Mattis och Borkas vänskap som barn, mer information om hur Lovis och Undis hamnade i borgen och hur de ser på röveriet, klarhet i vad som händer den som bortförs av en vildvittra. Från dess att Storvittran i en tidig scen nedstiger från skyn framstår hon som underbar och fruktansvärd i sin vilda ondska, en manifestation av förslavning, grymhet, skönhet och smärta.
Men samtidigt kräver ett friare förhållningssätt så mycket mer. Det är lätt att tömma symboler på mening och slå sönder berättelsens inneboende logik. Halvvägs in i serien är det svårt att säga om ”Ronja Rövardotter” utspelar sig inom en patriarkal värld eller inte. En kristen värld eller inte. De nya sidoberättelserna utgår från vuxna gestalters tillkortakommanden och trauman. Tilläggen är ofta otympliga och får helheten att svikta. I bästa fall tycks de passa bättre i en annan fantasyberättelse, i värsta fall i en julkalender.
Det talas lite väl ofta om ”helgerån” varje gång någon försöker tänka tankar som utmanar det som Lindgren själv sanktionerat – är det bättre att hennes världar stelnar av nostalgi? Här lyser dock någonting solklart o-Lindgrenskt igenom och stör: tidstypiska, vuxna önskningar om att nästa generation ska rädda de vuxna från dem själva. Men ytterst är ”Ronja Rövardotter” en tidlös berättelse om ungdomars kärlek och uppror.
