En orgie i kungar, krig och politisk korrekthet
I ”Historien om Sverige” samsas postkolonial teori med storvulen nationalkonservatism
Historien rymmer – lika lite som livet självt – varken mening, riktning eller mål. Sådant måste vi människor skapa; var och en för sig, men också tillsammans. Kanske är det vårt eviga behov av begriplighet som fått många av oss att under några bistra och mörka vintermånader samlas framför skärmarna för att se, och sen diskutera, SVT:s storsatsning ”Historien om Sverige”.
Ända sedan det första avsnittet sändes i november har nära nog varje drönarflygning, musikslinga, allt för snygga viking, anakronistiskt nagellack, likhet med den danska förlagan samt ciceronen Simon J Bergers skälmska leenden analyserats ingående. Det finns fog att säga mycket om formen, men nu när det tionde och sista avsnittet sänds är det ändå intressantare att fördjupa sig i innehållet. Vilken förståelse av det förflutna är det egentligen som förmedlas?
I vinjetten till varje avsnitt annonseras den ambitiösa avsikten att spänna en mångtusenårig förklarande båge mellan då och nu: ”Det här är berättelsen om vårt land. Om människorna och krafterna som har format det, från istiden fram till våra dagar”. Vecka ut och vecka in har jag förgäves väntat på att få veta vilka drivkrafter som avses.
Någon övergripande tolkningsram för vad som anses föda förändring och föra historien framåt artikuleras aldrig. De medverkande forskarexperterna tillåts sällan formulera några syntetiserande slutsatser kring större och längre skeenden – såsom framväxten av en starkare statsmakt under senmedeltiden och tidigmodern tid – utan uttalar sig nästan uteslutande om enskilda episoder, personer eller fenomen.
Att, och varför, liknande processer pågår samtidigt runt om i Europa förblir oklart
Helt visst betonas vissa aspekter mer än andra, men mycket sällan på något systematiskt sätt. När grundandet av Uppsala universitet 1477 nämns en bit in i avsnitt 5 följer en fördjupande utvikning om boktryckarkonstens utveckling och tidens kontinentala estetiska och intellektuella strömningar. Direkt därefter skjuts denna dimension åt sidan. De bestialiska häxprocesserna 200 år (och två avsnitt) senare bäddas exempelvis in i svält och ekonomiskt elände och förklaras därmed framför allt i materiella termer. När det i avsnittet därefter är dags för upplysningen får emellertid idéerna ta plats igen.
På så vis böljar framställningen mjukt och till synes självklart fram och tillbaka mellan olika perspektiv och ingångar till det förflutna. Den breda kulturhistoriska vändning som präglat historievetenskapen under de senaste decennierna märks i så måtto att det lilla livet och så kallat vanligt folk får ta plats genom skildringar av fattigdom, stränga hushållshierarkier och lokala sedvänjor.
Motsägelsefullt nog är ”Historien om Sverige” också en orgie i kungar och krig. Det är Gustav Vasa ensam som stärker statsmakten. Att, och varför, liknande processer pågår samtidigt runt om i Europa förblir oklart. Den mytomspunna stormaktstiden ägnas två hela avsnitt och trots att krigshelvetet fångas med effektfull skicklighet är anslaget ofta nattståndet. Det är krut, rök, pukor och trumpeter och Karl XI som avgör Skånes svenska öde i slaget vid Lund 1676. Om stormaktsinblandning, geopolitik, behovet av maktbalans kring Öresund och tidens komplexa konglomeratstater inte ett ord. Det är ett oväntat eko av det förra sekelskiftets konservativa nationalism.
Samtidigt är historieskrivningen impregnerad i vår samtids ideologiska känslighet. Sveriges fem officiella nationella minoriteter (samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar) ges genomgående utrymme och mycket möda ägnas åt att framställa det tidigmoderna Sverige som en kolonialmakt av globalt snitt.
Det är inte det postkoloniala perspektivet som är problemet, utan proportionerna det tillåts ta
Att belysa de hänsynslösa inslagen när landets ekonomi genom järnexport och handelsexpeditioner blev än mer internationellt integrerad är givetvis befogat. Men att utifrån det begränsade företaget i Västafrika vid 1600-talets mitt hävda att Sverige var med och lade grunden för den transatlantiska slavhandeln är en tämligen tillspetsad tolkning.
Det är inte det postkoloniala perspektivet som är problemet, utan proportionerna det tillåts ta. Att det som då kallades ”tattarkravallerna” i Jönköping – där resande misshandlades och trakasserades dagarna runt midsommar 1948 – ägnas mer utrymme än Sverige under andra världskriget är ett annat belysande exempel på obalans i angränsande anda.
Bilderna av den rasistiska mobben ingår i en bredare beskrivning av folkhemmets mörka och exkluderande sidor, som även rymmer rasbiologiska institutet, tvångssteriliseringar, föraktet gentemot samer och kontrollerande social ingenjörskonst.
Likväl liknar framställningen av 1800- och 1900-talet allra mest den välbekanta socialdemokratiska framgångssagan om kamp, resonabel reformism, pragmatiskt ansvarstagande och ständiga framsteg. Visst nämns också betydelsen av frisinnade folkrörelser, tillväxtskapande snilleindustri och brett samförstånd, men vilka som stod för avgörande besinning och beslutsamhet råder det inga tvivel om.
Som bekant bär inte berättelsen ända in i våra dagar utan bryts av det systemskifte som socialdemokraterna själva var behjälpliga med att genomföra. Epoken efteråt är vår egen och ännu pågående, vilket bidrar till att skildringen av det sena 1900-talet och decennierna fram till i dag blir både kort och konturlöst.
Det är lätt att känna sig vilsen, både som tv-tittare och människa. Men när så tio timmar och tusentals år av historia snabbspolas och Simon J Berger riktar blicken mot framtiden från Kebnekajses smältande sydtopp skymtas till sist ett meningsskapande mönster. Människan har i alla tider stått inför den av naturen och oss själva skapade avgrunden men lyckats både överleva och leva. Det är förstås en smula sentimentalt, men sämre sensmoral kan man sannerligen tänka sig. Därtill är sättet som postkolonial politisk korrekthet och storvulen nationalkonservatism fogas samman på i ”Historien om Sverige” inget annat än en kongenial spegling av vår samtid.
